Att sparka på den som redan ligger
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När personal som inte omfattas av kollektivavtalet placeras ut på en arbetsplats slår detta hårt mot den fackliga sammanhållningen där.
Samtidigt får de som blir utplacerade uppfattningen att fackföreningsrörelsen inte är till för dem.
Lägre ersättning än kollektivavtalets minimilön ger dessutom inte ekonomiska möjligheter för deltagarna att "bli vuxna". Tvärt om uppfostras de till att acceptera en ställning som andra klassens medborgare.
Den amerikanska fackliga centralorganisationen AFL-CIO, som inte direkt har gjort sig känd för att vara politiskt radikal, fördömer ändå helt klart den motsvarighet till den svenska socialtjänstlagens obligatoriska arbete som infördes i USA av president Reagan, Temporary assistance for needy families (TANF).
AFL-CIO menar angående sådan åtgärdspolitik att "Vi kan inte acceptera att allmänna medel används för att skapa andra klassens arbetare."
Det framgår av intervjun i VästerviksTidningen den 14:e juli att arbetsförmedlingens och socialtjänstens myndighetsutövare i Västervik vill ge stadens arbetslösa ungdomar en "extra spark i rumpan" - vilket säkert gläder arbetsgivarparten.
När myndigheterna sparkar på arbetslösa - på dem som redan ligger, minskar detta sannolikheten för att anställda ska våga sig på att göra motstånd mot löne- och villkorsdumpning.
Det skulle därmed av flera orsaker vara ett avsevärt framsteg om de svenska LO-facken kunde resa sig till motsvarande solidaritet med arbetarungdomen som till exempel just AFL-CIO.
I stället gömmer de sig helt fegt bakom rena brännvins-advokatyren.
De påstår bestämt att de inte finns några som helst möjligheter (för världens starkaste fackföreningsrörelse) att organisera eller förhandla för arbetande som betecknas som praktiserande av myndigheterna och/eller inte beviljats anställningskontrakt av arbetsgivaren.