Att vara ett bortglömt barn
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I många hem finns det bortglömda barn, barn som på något sätt blir misshandlade eller vittne till misshandel, barn som inte blir sedda och hörda.
Jag har varit ett av dem. Jag fick ta hand om mig själv och min övriga familj. Jag fick varje kväll i tio års tid skydda min syster. Men vem fanns där och skyddade mig? Vem tog hand om mig? Absolut ingen! Jag fick på bästa sätt klara mg själv och försöka överleva. Jag blev även mobbad under hela skoltiden utan att någon vuxen person reagerade.
När jag sedan, 20 år gammal, med socialens hjälp blev satt i en lägenhet så var jag inte alls redo för det men där fick jag ändå sitta, fortfarande bortglömd.
Jag hade kontakt med socialen och en jättebra psykolog men fick snart erfara att någon plan för trasiga vuxna fanns inte. Efter att få avslag på det ena efter det andra började jag ge upp hoppet mer och mer. Men detta klandrar jag inte min socialsekreterare för. Det jag klandrar är detta förbaskade system.
När jag för cirka två år sedan gick igenom mina journaler med en annan socialsekreterare fick jag veta värdet på mitt liv. Det hade kommit in flera anmälningar om att jag inte hade det bra utan att något hade gjorts.
År 2000 hade man inlett en utredning och i journalen går att läsa "någon utredning skulle aldrig ha inletts i detta ärende. Utredningen avslutas efter detta utan åtgärd."
Vad gör man med de barn som växer upp i en våldsam miljö och inte får någon hjälp? Vad gör man med de trasiga vuxna som inte fått någon hjälp under uppväxten? Finns det någon plan för dem? Man får känslan av att när man är vuxen så har samhället på något sätt gett upp. Det finns inte längre någon hjälp att få och man har åldern emot sig. Inte så konstigt att många vuxna ger upp, tar livet av sig, väljer att leva på socialbidrag eller begår brott när till och med samhället gett upp hoppet.
Att människor ska lyssna med båda öronen och våga se vad som pågår är tydligen för mycket begärt.
Många är rädda för sanningen och det är jag också. Jag är också rädd för min smärta, jag är också rädd för att dö och jag är rädd för att leva. Men jag kan inte blunda, jag lever mitt i det och jag kan inte fly. Det är så här verkligheten ser ut och om alla fortsätter att blunda som man gör i dag så kommer verkligheten se ännu värre ut. Verkligheten är trots allt inte värst för dem som står utanför och ser på. Den är värst för utsatta barn som tvingas möta denna hemskhet utan att kunna försvara sig själva. Den är värst för dem som tvingas leva med känslan och minnet av att inte vara något värd.
Man kan inte bara sitta och rulla tummarna och beklaga sig över att man inte har några resurser medan många barn blir nedbrutna till grund och botten. Det handlar om att rädda liv. Många av dessa barn kommer att försöka ta sitt liv och många kommer också lyckas. Varje år dör 1 500 personer i Sverige genom självmord. Var sjätte timma tar en person livet av sig. Jag har själv borderline och vet att en av tio med denna diagnos kommer att ta sitt liv.
Varje självmord kostar samhället 18,6 miljoner kronor, det vill säga 74 miljarder kronor per år (hämtat från www.spes.nu). Är det verkligen värt det? Tänk vad mycket pengar man skulle kunna lägga på resurser om man börjar med att rädda liv.
Som vuxen har jag haft människor som verkligen har lyssnat på mig, bland annat inom socialen. Dom har fått mig att växa som människa. Men socialen som ett skyddande system funkar inte. Genom att inte skydda och hjälpa så förstärker dom också känslan av att ha ett mindre värde.
På grund av min uppväxt har jag gjort ett antal självmordsförsök, var självdestruktiv i tio år och har fått tre olika personlighetsstörningar. Skulle detta ha kunnat förhindrats med rätt och tidig hjälp? Det kommer jag aldrig att få veta men möjligheterna till ett bra och självständigt liv hade givetvis ökat.
Som utsatt barn har man inte mycket att hämta från samhället och inom psykiatrin är jag knappast välkommen.
Jag är i dag vuxenstuderande men inte ens inom skolan kan man förvänta sig ett bra bemötande om man råkar vara lite skör och har en taskig bakgrund. Man är dömd att misslyckas.
På utsidan ser jag oftast glad ut men min glada fasad är egentligen inte till min fördel eftersom den lilla rättighet jag har till hjälp totalt försvinner.
Det ska inte glömmas att en trasig uppväxt sätter sina spår för livet. Som vuxen kämpar jag fortfarande med ångestattacker och inre demoner. Att verkligen bli tagen på allvar och få hjälp när man behöver kan man ändå inte hoppas på i dagens samhälle. Jag vill dock ge socialen en eloge för den hjälp dom har gett mig i vuxen ålder.