Behovet av spårningsarmband
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För inte alltför många decennier sedan hade släkten mer eller mindre ansvaret för sina äldre. Man bodde och levde närmare varandra och ofta också tillsammans. Vi ägde kanske mer tid eller valde aktivt att se om våra närmaste eller hade vi kanske inget val? Men i och med att det moderna samhället utvecklats till vad det är i dag, så fördes sakta men säkert ansvaret över till de sociala myndigheterna i kommunerna och till landstinget. Nu när dessa också mer eller mindre frånsagt sig uppdraget, så faller ärendet på polismyndigheten som nu alltså vill införa denna något radikala förändring.
Förslaget framkallar hos mig dock ett antal frågetecken som vi kanske bör "reda ut" innan vi fortsätter. Det första som slår mig: Vilka kriterier skall gälla när man bestämmer vem som skall "få" ett armband och vem avgör? Och vilka medborgare är nästa kategori i samhället som skall spåras och hållas ordning på när samhällets besparingsbehov ökar än mer? De förståndshandikappade, de lätt psykiskt sjuka eller kanske de arbetslösa?
Några som däremot kanske skulle behöva spårningsarmband är polisen. Detta så att medborgarna lättare skulle kunna hitta dem när man behöver akut hjälp. Men i Västervik blir det nog dock betydligt lättare om några månader då de nya bekväma stolarna har kommit till det nya stora fina polishuset här i stan. Är det ingen där, så kan man på dagtid kanske pröva på parkeringsfickorna ute efter länsvägarna.
När ekonomin tar slut tar tekniken ofta över och människor kommer i kläm. Varför inte föra över ärendet till en annan myndighet, frivården? De hanterar ju redan ett antal klienter med liknande attribut, fotbojor.