Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nästa år är det aktuellt igen för riksdagen att bland annat ta ställning till hur en tv och radio i allmänhetens tjänst, public service (PS), ska finansieras.Den senaste utredningen föreslår att tv-avgiften byts ut mot en PS-avgift. TV-avgiften är fel redan av det skälet att dess behållning endast tillfaller tre PS-bolag, medan samma tv-ruta behövs för att även andra sändande företag - som dock inte får del av licensmedlen - ska kunna nå ut med sitt programstoff. Den föreslagna PS-avgiften är dock fortfarande en kurragömmalek med ord. PS-avgiften liknar i än högre grad en obligatorisk skatt, ty vem kommer i praktiken inte att inneha ett medium - TV, dator, mobil - som inte kan förmedla en hel PS-kanals innehåll? Med registreringen av olika apparatinnehav och indrivning av PS-avgift följer också en viss kostsam administrativ byråkrati som i och för sig redan finns på plats om man i stället väljer att finansiera PS via statsbudgeten. Rättsligt brukar man säga att en skatt vanligen går in i den allmänna statsbudgeten utan öronmärkning medan en avgift tas ut för ett bestämt ändamål - en vara eller tjänst - som den som betalar för den kan kräva.Det är likväl tämligen svårbegripligt hur man i detta sammanhang i åratal intalat sig att med en avgift följer ett oberoende medan med en skatt följer ett beroende. Varje verksamhet som behöver någon form av anslag är i någon mening också beroende. TV-avgift och reformmedel ur den så kallade rundradiofonden till SVT, SR och UR beslutas årligen av riksdagen. Statsskatter beslutas också av riksdagen. Skillnaden är i själva verket hårfin.Att sträva efter en så oberoende PS som möjligt är viktigt. Fixerade reformtillskott för fleråriga avtalsperioder för bättre planeringsförutsättningar kan bestämmas även vid skattefinansiering. Man kan se till att bara mediesakkunniga, och inga politiker placeras i PS-bolagens styrelser. Ett fristående kontrollorgan kan i efterhand granska graden av måluppfyllelse hos PS-bolagen.
