De äldre kommer i kläm
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som patient på sjukhuset i Västervik har jag med egna ögon sett hur en del äldre kommer i kläm. Visserligen får de den specialistsjukvård som alla får. Skillnaden är att åldringar behöver fortsatt äldreomsorg, men specialklinikerna är inte bemannade för den hjälpen.
Jag blev beklämd när jag insåg hur de åldringar mådde som inte hade anhöriga som hjälpte de sina. Personalen hade fullt upp och hade omöjligen tid att hjälpa en patient med matning, som kunde ta upp till en halvtimme. Brist på hjälp med sociala kontakter var påtaglig.
Allt fler äldre behöver specialistsjukvård och därför måste behovet av social omvårdnad lösas. Rimligen är det kommuners ansvar att åldringar får social omvårdnad även på sjukhus.
Västerviks kommun berömmer sig för en kostnadseffektiv äldrevård. Ja, tänk om kommunen vore lika kostnadseffektiv på alla andra områden, då skulle man frigöra många miljoner kronor för förbättring av äldreomsorgen.
I valrörelsen talas det så vackert om valfrihet inom äldrevården och att vårdtagarna skall bestämma över sina egna liv. Glöm det. De gulliga vallöftena kommer inte att gälla alla.
Men de som har råd med valmöjlighet i äldrevården kan nog välja nylagad mat, eller daglig dusch. Det är kommunens äldreomsorgspolitik som bestämmer valfriheten om man vill bo kvar i sitt hem eller vill komma till ett serviceboende.
Allmänhetens förtroende för framtidens äldreomsorg minskar. Nu ser vi effekterna av Dagmarreformen. Jag kommer ihåg att många politiker befarade att Dagmarreformens främsta syfte var besparingar, vilket senare har besannats. Men byråkraterna lurade politikerna och på den vägen fortsätter det.
Nu är det tekniska lösningar som skall begränsa den mänskliga omvårdnaden.