De fördömdas skara
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I flera månader fick jag känna lyckan av att ha ett riktigt arbete att gå till. Tidsbegränsat "bara" men jag fyllde en funktion, jag hade ett värde, jag räknades som en kugge i maskineriet, jag behövdes för att det skulle fungera. Och jag fick betalt för detta. Jag hade ett riktigt värde.
Jag kände mitt självförtroende växa.
Jag kunde gå med huvudet högt. Jag kände min kropp få styrka.
Men så tog det slut, som jag visste.
Så tillbaka till det svarta hål jag en gång kröp fram ur.
Tillbaka som en människa utan värde. En medlem av det svenska samhället, men nu bara som en belastning. En av de ynkliga människor som har så lite och som ska ha ännu mindre.
Fredrik Reinfeldt och de andra borgerliga partiledarna sitter där i sina självgoda överlägsenhet, dricker kaffe och ler, säger till media att det slöa packet som utnyttjar samhället ska trampas ner ännu djupare i dyn. Den som är utan arbete vill ju inte arbeta. Varför inta vara barmhärtig och kalla fram exekutionsplutonen med en gång. Bli av med problemen genast och för gott. Lösningen på helvetet att vara värdelös och fördömd.