Den fattiges fälla
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under året kom statens långa skattehand och tog 5 6245 kronor. Så tack så mycket alla socialdemokrater för att jag fick 78 555kr att leva av under 2004!
Tack socialdemokraterna för att jag sedan fick betala skatt på allt jag köpte, mat, lite kläder med mera. Tack socialdemokraterna för skatten jag fick betala, på alla liter bensin jag tankade, för att kunna umgås med mina barn.
Ursäkta min ironi men jag kan inte låta bli att stillsamt undra. På vilket sätt har socialdemokraternas ideologi gynnat den som är fattig och (eller) arbetslös? Visst, det finns ett socialt skyddsnät. Men vart tar alla andra skattekronor vägen? Jag har då inte fått mycket tillbaka för min solidaritet. Vägarna jag färdas på, skolan mina barn går på, tillgång till vård, polisen jag behövt med mera, ja landet jag bor i, har ju verkligen inte blivit bättre under ert skattetryck.
Socialdemokraterna har under 50-60 år av vår "moderna" tid drivit fram beskattningar som är orimliga. Allt i solidaritetens namn. Men den solidariteten har blivit en börda för fattig som rik, arbetsgivare som arbetstagare. Hur har höga skatter och svåra regler lett till mer företagande och fler anställda? In i minsta detalj har socialdemokratin lagt sig i varje privat inkomst och därmed möjlig skatteintäkt för staten.
Ta en mjölkbonde som exempel. Han betalar flerdubbelt för sin ko i skattepengar då det är skatt och avgifter på allt som han gör för att producera mat till kon, från sina åkrar. Man kunde då tro att mjölken, ur mjölktanken, var hans att dricka hur han vill. Men icke! Socialdemokratisk skattepolitik har drivit fram att han ska beskattas efter ett schablonbelopp beräknat på hur många det är i hans familj som dricker mjölk. Det finns mängder av sådana här absurda berättelser ur en företagares vardag. När socialdemokraterna har fått härja i alla dessa år så har skatter, regler och förordningar blivit ledstjärnan i ordet solidaritet.
Ivern att hjälpa den fattige har istället blivit en fälla för den fattige. Vad vi fattiga behöver är mer pengar över från vår inkomst. Med mer pengar i plånboken behövs mindre av samhällets ekonomiska skyddsnät. Vi behöver arbetsgivare som har råd att anställa. Tänk om socialdemokraterna istället hade bränt de miljarder de satsar i fusk-jobb (eller var det plus-jobb) på sänkta arbetsgivareavgifter. Det måste bli sänkt arbetsgivareavgift och mindre krångel för arbetsgivare. Fler arbetsgivare ger fler jobb och mindre a-kassautbetalningar. Med fler jobb så blir vi fler som kan betala lägre skatter. Socialdemokrater och vänstern är inte längre den fattiges bäste vän!