Den förnedrande äldrevården
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon upprepade för oss gång på gång: "Jag vill inte dö ensam hemma, låt mig få komma till ett ålderdomshem." Efter en del bollande fram och tillbaka ansågs farmor, två veckor efter hjärtinfarkterna, att vara kry nog att åka hem till sitt hus. Plats på något hem skulle inte finnas förrän om minst tre månader. När vi ifrågasatte hemskickandet, motiverades det med att " hon kan klara att gå på toaletten själv".
Väl på plats i hemmet blev farmor utrustad med ett direktlarm runt handleden, och orden "ring så kommer vi från hemtjänsten". En vecka efter hemkomsten ringer farmor på direktlarmet 5.50 på morgonen. Två personal från hemtjänsten dyker upp. Farmor säger att hon har bröstsmärtor och läkare tillkallas. Sedan händer något mycket märkligt. De båda från hemtjänsten lämnar farmor ensam i väntan på läkare. Under de 15 minuterna innan han hinner komma avlider hon, ensam.
Vad är det som gör att man som ung i detta land hellre önskar sig en sjukdom, innan man hinner bli så gammal att man tvingas uppleva den omänskliga åldringsvården? Farmor som aldrig bett om något, alltid varit tillags och alltid ställt upp för andra, hon kunde inte få ha någon hos sig under de sista minuterna i livet.
Vi har naturligtvis ifrågasatt detta förfarande hos ansvarig för hemtjänsten i Västerviks kommun, men de kan bara säga att farmor själv godkände att de kunde lämna hemmet.
Vad vi vet så hade personalen inte ens något nytt larm att bege sig till.