"Den lärande organisation" ett förhållningssätt i skolan
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Anledningen till att jag tidigare skrev att jag ej kommer att besvara insändare i denna fråga som ej var undertecknade med namn, är lika aktuell nu som då.
När ni nu antyder att ni eller andra skulle vara rädda för att skriva under med namn, förstår jag att jag ändå måste svara.
Jag kommer aldrig att acceptera att någon ska behöva känna rädsla, inte ens lite oro när man kontaktar mig eller någon annan politiker eller tjänsteman i vår kommun. Min värdegrund vilar bland annat på att man ska kunna lita på sina medmänniskor. Har man ett "problem" måste man kunna tala om det och i dialog med dom som kan vara med och påverka, utan att känna rädsla. Hur ska man annars kunna "lösa" det?
Jag ska därför försöka förklara "den lärande organisationen". Med tanke på mitt begränsade skrivutrymme i VT, blir det i en kraftig sammanfattning, trots risken för missuppfattningar som det innebär.
Varför vi vill göra en förändring är att vi ej är nöjda med att en del elever ej når de mål som vi har satt upp. Skolan har alltid arbetat med att förbättra måluppfyllelsen men ändå ej nått ända fram. När vi jämför oss med andra kommuner så kan vi ej skylla på ekonomiska resurser eftersom många når en bättre måluppfyllelse med mindre resurser. Vi vet också att några skolor i vår kommun själva har arbetat med ett arbetssätt som liknar det nu föreslagna och där man har förbättrat resultatet.
Genom detta förhållningssätt vill vi att alla ska utgå från den enskilde elevens perspektiv och att alla ska hitta sin egen roll i den process som sker i relationen elev - lärare, skola - föräldrar, lärare - skolledning, skolledning - skolförvaltning, samt vår roll som politiker i denna process. Detta innebär inte att vi/jag anser att allt det arbete som tidigare har gjorts på våra skolor inte varit lärande eller bra, problemet är att vi ej "lyckats" nå samtliga elever. Men det som fungerar bra i dag, ska man vidareutveckla.
Ja, det bekymrar mig att eleverna i årskurs 9 som gick ut 2005 hade ett lågt resultat i bland annat matematik. Men för att det ska bli lite balans i er teori om att det är jag som ordförande som haft en så kraftig negativ effekt, vill jag ge er lite faktauppgifter. Om man tittar på samtliga avgångselever i just matematik, så kan vi se att år 1999 var 93,9 % godkända, 2000 var de 92,6 %, 2001 - 90,7 %, 2002 - 92,9 % , 2003 - 93 %, 2004 - 93,3 %, 2005 - 92,6 %, 2006 - 95,6 %. Detta visar att siffrorna varierat mellan 90,7 % som lägst 2001 och som högst 95,6 % 2006, att vi reagerade på 2005 var att vår positiva trend bröts då, men den ser ut att fortsätta genom att årets resultat är det bästa under redovisad period.
Om man tror att en ordförande har så stor och snabb påverkan i sådana här resultat, då har man nog en "övertro". Det är många faktorer som spelar in. Det viktigaste är ändå det arbete som vår personal utför tillsammans med eleverna. Men jag har som ordförande haft det yttersta ansvaret att följa upp resultatet under åren 2003 - 2006.
Målet är att 100 % av eleverna ska bli godkända. Som ni förstår har vi en viktig men svår uppgift att utföra. Då måste vi kunna lita på varandra. Livet är inte svart eller vitt, den som söker enkla lösningar genom att försöka hitta någon fysisk person att "lägga skulden" på, kommer att bidra med en stor otrygghet. I barn- och utbildningsnämnden må vi ha olika uppfattning i en del ideologiska frågor, (det ska vi ha). Men jag upplever att vi är helt eniga om att det är allas ansvar att man uppträder korrekt, så att ingen ska behöva känna rädsla.
Därför säger jag ännu en gång, välkomna att kontakta mig personligen om ni vill ha en tydligare förklaring på det som jag har skrivit här ovan.
Ett fysiskt möte är oslagbart, när man vill hitta en lösning.