Den tysta mobbningen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är inte roligt att som föräldrar behöva uppleva när ens barn inte får vara med i gemenskapen. Ett barn måste känna att det har ett värde, att det är som sina kamrater och inte behöva bli utanför. För utanförskapet skapar ett djupt sår som följer barnet upp när det blir vuxet.
Att gå på en liten skola på landet har både för- och nackdelar. När man kommer utifrån in till orten så är man ju ny och inte uppvuxen där. Man är inte av samma sort som de som är födda där. Att man flyttar till landet är ju för att få ett lugnt och behagligt liv fritt från stress och njuta av livet. Men så blir det inte när ens barn inte kommer in bland de andra.
Att ingen ringer när hon kommer hem ifrån skolan och frågar om de kan leka eller komma på någons kalas.
Den tysta mobbningen har ett ansikte som talar ett grymt språk.
Som föräldrar blir man så ledsen och framför allt arg när man får se sitt barn bli så illa behandlat. Hur ska man som förälder kunna hantera ett sådant här problem. Det är inte lätt att kunna hitta lösningar.
Man vill ju bara att ens barn ska trivas och ha det bra och känna att de är som vilka barn som helst. Även om hon har ett handikapp så vill hon vara som alla andra.
Vår dotter kommer att byta skola och hon ser fram emot det, den goa och glada tjej som hon är.