Det går inte att leva på 1500 kr i månaden
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag känner inte till frågeställarens familjesituation, men svaret är nej. Det går inte att leva på 1500 kronor i månaden. Inte ens om man är ensam. Det är bra att försöka få jobb via arbetsförmedlingen. Ansvaret hos vuxna och friska människor för sin försörjning upphör dock inte där. Finns inget passande jobb där får man försöka själv på andra vägar. Själv har jag arbetat mycket inom vårt familjeföretag, men jag har även haft andra jobb. Inget av dem har jag fått via arbetsförmedlingen utan skaffat själv.
I artikeln ser jag både frågor och påståenden som jag vill försöka svara på.
Inget jobb att söka i Västervik.
Det finns visst en del jobb. Kommunen söker i dag (den 6 maj) 31 personer. På arbetsförmedlingen finns cirka 20 jobb till. För den som har fel utbildning går det att få bidrag till att skaffa sig en passande utbildning för att söka jobben. Det är dock riktigt att det finns alldeles för få jobb i landet totalt sett. Men det beror främst på näringspolitiken i landet.
Kommunen är ett konkursbo.
Det är den inte. Inte ens den i början av 90-talet gravt misskötta Haninge kommun utanför Stockholm gick i konkurs. Faktum är att ingen svensk kommun hittills gått i konkurs. Jag lovar att Västerviks kommun inte kommer att bli den första.
Bara 1 500 kvar.
Är beräkningen verkligen rätt? Spontant tycker jag att frågeställaren skattemässigt borde få dra av bensinen som resekostnader, vilket innebär en avsevärd ekonomisk förbättring. Men med den till varje pris maximerade skattebyråkrati som byggs upp i landet är jag inte helt säker på detta. Kanske någon på skattemyndigheten kan ge besked?
I en marknadsekonomi är det så att alla hela tiden måste anpassa sig till ständiga förändringar. Jag har tidigare både skrivit och talat om det. Det innebär tyvärr att medborgaren ibland måste byta jobb, och ibland flytta. Förutom det ovannämnda, att själv ta initiativ till nytt jobb, så bör man som medborgare löpande spara en slant när man har jobb för att kunna klara omställningar och korta perioder av lägre inkomster. Så gör jag. Så har människan alltid gjort i det traditionella jordbruket genom att spara en del av skörden som försäkring mot missväxt under kommande år.
Tanken är ju att frågeställarens pendlande och merkostnad ska vara tillfällig.
Antingen får han/hon fast jobb på den nya orten, eller också dyker det upp någon ny möjlighet till jobb i Västervik. I bägge fallen upphör de extra kostnaderna för att pendla.
Avslutningsvis är jag lite förvånad över att artikeln ställdes till även mig. Det ska bli intressant att se vad arbetsförmedlingen svarar.