Det ska löna sig att arbeta
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Börje skriver att förändringarna i arbetsmarknadspolitiken är ett sätt att flytta resurser från de sämst ställda till dem som har det bäst. Svaret på frågan är "nej". Man kan beskriva det som ett systemskifte när den förra regeringen gav upp arbetslinjen och istället satsade allt större resurser på att placera folk i olika arbetsmarknadsåtgärder. Vi har istället ett helhetssyn för jobb och företagande och accepterar inte att var femte svensk står utanför arbetsmarknaden. Att det alltid skall löna sig att arbeta, att det nu är arbetslinjen som gäller i svensk arbetsmarknadspolitik, är förvisso en nyhet jämfört med den förra regeringens politik. Men egentligen är det en återgång till klassiskt svensk arbetsmarknadspolitik.
Börje har rätt i att vi inte höjer den högsta nivån i a-kasseersättningen till 730 kronor per dag, vi låter den ligga kvar på 680 kronor per dag. Det drabbar knappast den lokalvårdare som både Börje och jag använder som exempel. Vår politik, till skillnad från den förra regeringens politik, lägger kraften på dem med lägsta ersättningen, lägsta lönen och längst väg tillbaka till ett riktigt jobb.
Ett sätt att göra det mera lönsamt att arbeta är att sänka skatten. Procentuellt sett kommer människor med låga och normala inkomster att tjäna mest på den skattesänkningen. Vi har därför satt ett tak på skattesänkningen för att uppnå det syftet. Cirka 75 procent av de 40 miljarder som jobbavdraget, skattesänkningen, kostar går till låg- eller medelinkomsttagare.
Allas vilja till arbete måste tas till vara. Utanförskapet måste brytas.