Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Svar till Ingalill Sundhage i gårdagens Västerviks-Tidningen.Ordet amatörer i ditt svar och hela resonemanget som följer gör mig irriterad. Det finns kanske amatörer i vårt gäng, men flertalet kan man kalla för professionella. Linköpings Symphonic Band är utbildade professionella musiker, Marie Dimpker är operasångerska med en karriär bakom sig, och Marie Widerström är utbildad sångpedagog och sångerska. Bland körsångarna finns många som jag, som har musikutbildning från barndomen, många års körsångerfarenhet och åtskilliga privata sånglektioner.Att kalla oss, hela gänget, för amatörer är fullständigt orättvist. Förresten var går gränsen mellan amatör och proffs? Jag tror det finns väldigt många i musikvärlden som är någonstans mittemellan. Vad som räknas och vad som är viktigt är upplevelsen och inte utbildningen. I Ukna fick vi stående ovationer. I Gamleby var det någon som sa att det var ännu bättre än i Ukna. Så publiken var nöjd, det vet vi och är glada och tacksamma för. Men Rune Engelbrektson var också där och lyssnade på vår konsert. Jag vet inte vad han hade skrivit om han fick. Och det är synd. En proffsig recension kan lyfta fram bra och mindre bra sidor i en koncert, som vi kan lära oss av för att bli ännu bättre. Varför tror ni att vi inte tål kritik?
