Djurskyddslagen och verkligheten
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en av lagens portalparagrafer anges att djur ska hållas så att de kan bete sig naturligt och så att deras hälsa främjas. Det är en formulering som gärna lyfts fram av politiker och av de näringar som nyttjar djur. Men kommer den djuren till del eller är det bara en vacker fras som politikerna och näringarna kan sprida runtomkring sig?
Den statliga pälsdjursnäringsutredningen, som redovisades förra året, kom fram till att de djur som hålls av pälsdjursnäringen inte ges möjlighet att bete sig naturligt. De hålls istället så illa att de drabbas av allvarliga beteendestörningar. Sedan djurskyddslagen kom 1988 har uppskattningsvis 30-40 miljoner djur hållits under sådana vidriga villkor som lagen skulle skydda dem ifrån.
Hela den svenska pälsdjursnäringen lever idag på djurhållning som inte uppfyller djurskyddslagens krav. Pälsdjursnäringsutredningen slog även fast att pälsnäringen inte gjort något för att förändra detta. Sanningen är den att näringen helt nonchalerat den svenska djurskyddslagen. Näringen har till exempel försökt bortförklara beteendestörningarna med att "djuren motionerar när de springer runt runt i burarna". Kunskap om djurs beteende lyser alltså med sin frånvaro inom pälsnäringen (troligtvis är människan det enda djuret som ägnar sig åt motion). Det finns flera orsaker till att pälsnäringen kunnat nonchalera djurskyddslagen utan att själv hamna i buren. Dels har den haft hjälp av Jordbruksverket, som inte sett som sin uppgift att genomföra djurskyddslagen. Dels finns det idag ingen part som kan driva djurens sak processuellt.
Riksdagen har sett till att genomförandet av djurskyddslagen sedan årsskiftet lagts på en särskilt djurskyddsmyndighet. Det är bra. Den nya djurskyddsmyndigheten har redan visat prov på större professionalitet. Men nu är det dags att riksdagen, gärna med ledamöterna från Västervik i spetsen, ser till att djurens rättsskydd stärks. Jonas Ebbesson, professor i miljörätt, har vid flera tillfällen pekat på det absurda att det idag inte finns någon part som kan driva djurens rätt processuellt. En enbuske i Sverige har ur det hänseendet ett bättre rättsskydd än en mink.
Tycker Thorén, Örnfjäder och de andra på Kalmar länsbänken i riksdagen att detta är lämpligt eller kommer ni att agera så att djurskydds- och djurrättsorganisationer ges processuella möjligheter att bevaka djurens intressen? Enligt Ebbesson är det nämligen inte en tillfällighet att det saknas sådana: "Avsaknaden beror naturligtvis inte på slumpen; det skulle bli allt för tydligt att svensk djurhållning idag inte uppfyller den etiska nivå som djurskyddslagen föreskriver om frågan prövades av domstol".