Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Svar på Krister Örnfjäders insändare i Västerviks-Tidningen den 27 december.Krister Örnfjäder skruvar och tvinnar sig som en mask, allt för att undgå att tala om sin egen politik så fort man synar honom lite. Nu senast börjar han prata om helt andra frågor än vad debatten handlat om oss emellan. Nåväl, jag förstår honom för som jag konstaterat tidigare saknar socialdemokraterna helt någon egen politik och detta gör sig alldeles tydligt i och med Krister Örnfjäders frånvaro av några som helst svar i frågeställningarna. Förvisso kanske det inte är så lätt för honom att gå i svaromål då socialdemokraterna står helt handfallna, men vad vill Krister Örnfjäder själv? Krister Örnfjäder verkar tro att han gör alla som befinner sig i utanförskap en stor tjänst genom att proklamera för fortsatt utanförskap. Att det är för den sjukes bästa att använda sjukförsäkringen och förtidspensionering som alternativ för försörjning istället för att få vård och åtgärder på problem. Han kallar det välfärd när människor förvägras hjälp och vård och istället blir förpassade till utanförskap och förtidspensionering. Han uttrycker tesen att få en tryggad försörjning genom sjukförsäkring/förtidspension per automatik gör den sjuke frisk. Det är uppenbart att det inte är så att välfärdssystemet behöver skyddas från individers överutnyttjande, välfärdssystemet måste skyddas från socialdemokraterna. För mig handlar välfärd om att när man blir sjuk ska man få vård inom rimlig tid, att få en diagnos och åtgärder på problemen för att kunna fortsätta leva ett normalt liv. Han talar om orättvisor, tycker inte Örnfjäder att det är orättvist när Kalmar länsbor blir blåsta på rehabiliteringsgarantipengarna för att hans kollegor inte vill erbjuda länsborna möjligheten till ett friskare liv. Tycker Örnfjäder att det långvariga utanförskapet med en kraftigt försämrad ersättning som så många människor drabbades av under sossarnas styre är rättvisa? Där man hellre flyttade människor till utanförskap och sjukpensionering istället för att ställa diagnoser och erbjuda åtgärder. Allt för att gömma undan människor och för att döma dem till utanförskap bara för att vinna bättre statistik för egen del. Detta är ett av de största sveken och största orättvisorna under vår tid och med sossarna vid makten, jag förstår att Krister Örnfjäder inte vill tala om detta. Istället försöker han byta ämne, blåsa ut dimridåer och avleda fokus, och för all del låt oss i stället tala arbetsmarknadspolitik. Under många år av brinnande högkonjunktur lyckades inte sossarna minska utanförskapet, inte det minsta minskade arbetslösheten annat än med kreativa statistiska lösningar och fiktiva tal. Efter valet 2006, och mindre än 2 år senare med den nya regeringen hade utanförskapet minskat i faktiska tal med 180 000 individer. Detta trots en vikande industrikonjunktur alltsedan hösten 2006. Sedermera har inbromsningen skett de senaste månaderna av mer dramatiska slag och tur är väl då att detta skett från relativt höga nivåer i sysselsättning och budgetöverskott.
