Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en insändare den 19/11 om ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet skriver Nils Ronquist att dessa tre inte har samma vikt utan att den ekonomiska utvecklingen är en förutsättning för de båda andra, och till sist frågar han om han har rätt eller fel, och det är bara att konstatera att han har fel.Han kunde ha rätt under förutsättning att vi levde på en jord som växte i samma takt som anspråken på resurser växte, men så är ju tyvärr inte fallet.En ekonomi som skall ha anspråk på att kallas långsiktigt hållbar måste med nödvändighet vara underordnad de ekologiska och miljömässiga förutsättningarna som Moder Jord kan erbjuda. Ekonomin får aldrig vara ett självändamål så som det utvecklats till att vara i dagens samhälle där tillväxt har blivit högsta målet bland både företagare och politiker av olika schatteringar, utan den skall vara ett hjälpmedel för att uppnå de mål - exempelvis sociala - som kan anses önskvärda, mål som dock måste hållas inom ramar som inte innebär att tillvaron för framtida generationer äventyras.Den korrekta värderingen av de tre dimensionerna blir alltså att ekologi och miljö är bestämmande för hur mycket vi rimligen har rätt att önska oss och ekonomin slutligen den tjänare som skall göra det bästa möjliga under dessa förutsättningar.
