En isande kall vind
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I varje situation där en kvinna mördas så följer ett enormt lidande och enorma skuldkänslor hos barn, föräldrar och vänner över att inte kunnat förhindra detta. När jag såg ett tv-program om kvinnovåldet så chockades jag av den omänsklige kvinnomördarens sätt att berätta om sitt avskyvärda dåd. Det blåste en fasansfull isande kall vind som gjorde en stel långt in i ryggmärgen. Så ofattbart brutalt, så utan den minsta känsla av empati, att det nästan inte går att beskriva med ord.
Nolltolerans inom trafiken har länge varit en vision och stora resurser läggs på att nå målet. Varför existerar ingen nolltolerans mot kvinnovåld, våld över huvudtaget eller mot att människor tar livet av sig? Tre gånger så många som dör i trafiken tar årligen livet av sig - för att inte tala om alla som sakta tar sitt liv med alkohol och droger. Är detta ett Sverige att vara stolt över? Mitt eget svar när det gäller vår oförmåga att komma tillrätta med våldet är det sätt som vi utövar politik på. Det västerländska samhället saknar i dag de djupare dimensioner som behövs för att kunna utvecklas på ett humant sätt. Här är ekonomi och pengar tyvärr överordnat allt annat. Det finns inget eller mycket litet utrymme och tid för samtal om etik, moral och existentiella livsfrågor.
Utropet "Det går bra för Sverige" blir bara ytterligare ett sätt att försöka putsa på fasaden för att förhindra oss att se vad som finns på insidan. Visst kan vi fortsätta att vaxa och polera äpplet så att det ser fint ut på ytan. Men när vi köpt äpplet och till slut sätter tänderna i det och märker att det är ruttet inuti, då känner vi oss lurade. Maktlösa och frustrerade känner vi oss då ingen vill ta det politiska ansvaret för allt våld och den här negativa utvecklingen av vårt Sverige. Personligen kommer jag aldrig att acceptera att ytan är viktigare än djupet och att våld i någon form blir accepterat.
Kenneth Hardy Axelsson