En krossad dröm
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kontakt togs med den nye ägaren och naturligtvis skulle han kunna ordna det enligt egen utsago.
En lägenhet finnes, hyreskostnaden är klar, och jag får titta på den. Det konstateras att den är i stort behov av renovering och åtgärderna listas upp. Köksinredningen är till exempel från 50-talet. Då jag som barn bodde på Sankta var bostadsstandarden som familjen inte var riktigt tillfreds med. Det fanns i vårt hus på ?sinnessjukhuset? inte varmvatten, inga element, ingen dusch, wc endast en trappa upp på en iskall vind. På den glasade verandan var så kallt vintertid så där gjordes glass. Men vad som fanns var enkla, sociala, empatiska människor/grannar och så denna vackra natur.
Detta var för drygt femtio år sedan. Nu får jag veta att om jag skall hyra den tilltänkta lägenheten får jag tänka mej att standarden enbart höjs till ?normalstandard? genom hyreshöjning.
Jag skall betala den nye ägaren en högre hyra för att han skall ha råd att höja lägenhetsstandarden till normal 2000-talsnivå.
För mig är det inte något problem eller förknippat med något otäckt att ha kriminellt belastade personer som grannar. Men jag har tyvärr inte råd.