Enkelrum och egoism kan rädda liv
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag ville inte bli en anonym sjuk person över vilken sjukhuset bestämde, jag ville bli behandlad som en individ med en mängd erfarenheter och kunskap. Jag var helt koncentrerad på att bli frisk. Därför vägrade jag, efter första gången, att ligga i flerbäddssalar. Skälet: där fanns en gammal man, förskräckligt sjuk, med hög och rosslande andhämtning; det blev ingen sömn för mig.
Egoistiskt tänkt eller hur? Ja, men jag var där i hopp om att överleva - han hade för länge sedan förlorat det hoppet och inte gjorde jag honom något gott genom att låta honom se min relativt goda kondition och jämföra med sin skröplighet.
Jag tror att vi istället skadade varandra, något vettigt samtalsämne oss emellan fanns inte. Jag fick den sorts "tunnelsyn" som överlevande från Estonia beskrivit, allt handlade om att jag skulle bli frisk, andra hänsyn togs inte.
Med personalens mycket goda humör och förståelse för mina krav så blev det "enkelrum", det vill säga jag låg i skrubbar utan fönster, i gymnastiksalen och en natt i ett mottagningsrum som jag måste utrymma innan dagens patienter kom. Jag fortsatte att röka fram till min operation; vilken skada gjorde det, sa min läkare, jag hade ju redan cancer och behövde ingen extra belastning som ett förbud att röka skulle vara. Kort sagt; de både sade och visade att de begrep mig och mina skäl, så jag fick verkligen den bästa vård jag kunde få.
Jag har tänkt mycket på min "egoism" men stannar för att den då var nödvändig. Mitt råd till andra är: Bete dig så länge du kan som när du var frisk, låt inte sjukdomen eller sjukhuset skrämma dig till att bli menlös och försagd. Bra läkare inser att en livsbejakande attityd är positiv för tillfrisknande!
Hur gick det då? Ja, detta utspelade sig våren 2002 - jag är fortfarande hoppfull och vid liv!
JAN STENLUND