Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag läste i Västerviks-Tidningen i lördags, insändaren angående den kommande studentkortegen i morgon, den 13 juni.Först trodde jag att det helt enkelt var tjafs mellan Västerviks Gymnasium och Östra Akademins rektorer som var det stora problemet, men fick då svar på att så inte var fallet. Att Västerviks Gymnasium delat ut frågeblanketter. Vilket i sig är helt rätt, då det är elevernas dag. Men de ska inte kunna rösta emot en gemensam kortege.Hur har lilla Västervik kunnat få ett sådant storhetskomplex och inte kunna samsas med en annan skola, där elever är lika mycket medborgare i Västerviks kommun som de övriga eleverna och säga nej till deras närvaro i en gemensam student-kortege är skandal! Så ska det helt enkelt inte få gå till. Det ska inte ses som konkurrens utan som flera alternativ, med olika gymnasier och skolor. Det är era bröder och systrar, vänner, eller dyl. som lika så vill fira sin student.När min student stundade så kände jag kanske 0,5 procent av alla dem som stod och hurrade när vi kom åkandes förbi med våra nermålade lakan som fladdrande på vår lastbil. Men det kändes helt underbart. Alla dessa människor, och självklart tycker jag att även ett nytt initiativ som ett annat gymnasium i lilla Västervik, också borde få ta del av denna glädje.Och att ni, med ert glädjefirande skulle neka dem den rättigheten att ha hela Västervik och dess små byar och samhällen, firandes, ropandes och hurrandes brevid er vid samma gång är helt tveklöst något av det mest naiva jag hört. Dagens samhälle hedrar jämställdhet såväl som jämlikhet, men när vår framtid, sjungandes på sina lastbilar och vagnar, skymmer vägen för samma framtid är något fel och framtiden är inte så säker som man trodde. Det första steget i rätt riktning är fel.Jag antar att ni vet min mening och tanke bakom detta och hoppas innerligt att ni ändrar er så att även ett 50-tal elever till kan få gottas av denna festliga dag.För i mina ögon så kommer min student att vara den bästa dagen i mitt liv, ett långt tag till. Fler känner säkert så och än fler ska det bli.
