Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I början av år 1936 flyttade vår familj till Ludvigsdal. Cirka 100 meter in på vägen från Ludvigsdal till Marielunds gård låg/ligger en villa. Där bodde då fanjunkare Sundberg med maka. Enligt våra grannar hade Sundbergs väldigt få kontakter med närboende. Sundberg (S) sades ha upplevt äventyr i Afrika, ingen visste vari dessa bestod. Tänk att få höra S berätta!Intresset övergick till de kommande olympiska spelen i Tyskland. Spänningen steg när det blev bekant att även västervikare ingick i det svenska olympialaget.Nu kom en stor överraskning. Vid hemkomsten en dag från skolan gick jag som vanligt in i rummet bredvid köket med skolväskan. Här stod bland annat fars skrivbord och på det hade stått en radiomottagare. Därifrån gick en sladd upp till högtalaren på en hylla. Nu var allt detta borta. På ett litet bord, bredvid skrivbordet, stod en ny radio med två stora högtalare och en radio av märket Saba. Vilket ljud. Dagarna gick, nu endast ett par dagar kvar till OS-invigningen.Då kommer oväntat S på besök en kväll. Han har ingen radio - har ni? I så fall vill han komma och lyssna på referaten från OS. Far bjuder in S för att få se vår radio och lyssna. Nyfiken smyger jag fram till dörren. Då upptäcker S mig och vänder sig mot mig. Då ser jag ett ärr i ansiktet på S. S förstår min undran så han säger, att han vid ett tillfälle garderat sig för dåligt mot ett sabelhugg. Då får man skylla sig själv. Far hann inte uppfatta denna lilla episod. Han vänder sig mot S och hälsar honom välkommen att lyssna.Alla minns säkert L Strandbergs otur i 100-metersfinalen, Jerrings referat från fotbollsmatchen Sverige-Japan, kanotisterna Bladström/Johanssons guldmedaljer som satt namnet Västervik på idrottskartan. Medaljörernas storslagna mottagning vid stationen. Alla guldmedaljörer hade fått en fredsgåva, en ekplanta, av Tysklands ledare Adolf Hitler, som några dagar senare planterades under hedersbetydelser ute vid kanotisternas klubbhus.Någon tid senare gick jag och en kamrat förbi S villa. Då blev vi inropade och S visade souvenirer från Sydafrika. I centrum var en mask som medicinmannen i en stam hade haft på sig när han dansade för att beveka regnguden att låta det regna. S berättade hur han deltagit i Boerkriget och hur en reporter, Winston Churchill, hade sänt rapporter till London som tydligen inte vidaresänts till Sverige. Här avbröts S av frun, som bjöd på kakor och sockerdricka. Tänk att få uppleva en sådan stund.
