Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På tisdag är det en stor dag för Västerviks sjuåringar. Då börjar skolan. Jag har själv en sjuårig son som är både spänd och förväntansfull inför skolstarten. Men just den här hösten bjuder den borgerliga regeringen förstaklickarna på en obehövlig nyhet. Det är nämligen premiär för Björklunds omstridda skriftliga omdömen från första klass. Jag ser varken rimligheten, behovet eller de motiverade grunderna till att betygsätta små barns prestationer. Det rimmar dåligt med min syn på en bra skola. Jag vill att min son och hans jämnåriga ska tycka att det är kul att gå i skolan och lära sig nya saker. Jag vill att de ska få fortsätta att vara barn och utvecklas i sin egen takt. Att sätta skriftliga omdömen på deras insatser kan bedöva deras nyfikenhet. Det kan ge många av dem svart på vitt att de inte duger och mista både lust och självförtroende. Det riskerar att ge dem tillfälle att gradera sina kamrater i duktiga och dåliga och på så vis öka klyftorna. Skolminister Jan Björklund (fp) motiverar sitt betygsbeslut med att "föräldrarna har rätt till tydligare information". Det finns redan idag väl fungerande informationssystem. Regelbundna utvecklingssamtal förs mellan föräldrar, barn och lärare. Dessutom sätts en individuell studieplan upp för varje elev. Utvecklingssamtalen syftar till att tydliggöra var eleven befinner sig kunskapsmässigt och studieplanen pekar ut vägen för hur eleven ska nå den nationella utbildningsplanens mål. Det är tydligt nog för mig. Regeringens betygsfixering är inte ett framgångsrikt alternativ till klarhet.
