Finns det någon bot mot fanatismen?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Minst tre förutsättningar är nödvändiga för att fanatismen skall blomma upp, dels en akut orsak, dels en lämplig jordmån och en målgrupp att rikta den av fanatismen startade ilskan mot.
Jordmånen består i de flesta fall av ett mer eller mindre uttalat missnöje med den egna gruppens levnadsförhållande, och med att de berörda människorna blivit medvetna om sin relativa fattigdom. Det har blivit mycket påtagligt genom den absoluta, stora skillnaden i levnadsvillkor mellan fattiga och rika, men framför allt genom att de rika människornas livsstil synliggjorts i så hög grad via massmedia av alla de slag, och där basuneras ut som vägen till lycka, en lycka som är ouppnåelig för alla jordens fattiga. Att avund gror och att det är lätt att få med dessa grupper i våldsamma aktioner riktade mot dom som har det så mycket bättre kan knappast förvåna.
Fattigdom är alltså en grundorsak, men för att den skall få ett drag av fanatism behövs ytterligare ett inslag och då intar religiösa föreställningar den mest framträdande platsen.
Det finns anledning att något fundera över varför religionerna har förmåga att framkalla dessa destruktiva drag.
Religiös tro har normalt två komponenter, dels vad jag vill kalla religionens naturliga, känslomässiga innehåll, dels en hierarkisk påbyggnad som huvudsakligen har en maktutövande funktion, och det är uppenbarligen personer ur denna maktelit som utnyttjar sitt grepp över frustrerade människor för att hetsa dem mot den utvalda fienden.
Att fattigdom här går hand i hand med okunnighet och analfabetism är uppenbart och därmed är också den svåra vägen ut ur dilemmat klar. Avskaffa fattigdom och analfabetism, samt avslöja de hierarkier som för att befästa sin maktposition inbillar okunniga människor att de har gudomligt mandat att styra och ställa på det sätt de gör.
En angelägen uppgift är då att undersöka hur tanken om en gudom vuxit fram någon gång under vår utvecklingshistoria, och en rimlig bild av hur det gått till då människan "uppfann" sina gudar är att när våra förfäder rest sig på bakbenen och vinkat farväl åt apkusinerna så slöt de sig samman i nomadiserande hopar eller familjer för att klara livsuppehället. Storleken av dessa hopar var av överlevnadsskäl begränsad både uppåt och nedåt.
En dramatisk förändring inträffade när någon upptäckte att tappade frön växte upp på platser där de tidigare vistats och drog den slutsatsen att detta var något som kunde användas för att underlätta försörjningen. Jordbruket var fött och därmed slut på det nomadiserande livet.
En väsentlig skillnad blev att de inte längre behövde leva med den strikta barnbegränsning som ett nomadiserande liv krävde, de kunde låta gruppens storlek växa avsevärt. Likaså fick de mat över så de kunde försörja en begynnande överklass - hantverkare, krigare, byråkrater, präster och på toppen en hövding av något slag.
Ett problem med den allt större gruppen var att alla inte var släkt med eller säkert kände igen varandra: Interna konflikter kunde uppstå som riskerade att splittra samhället och det var här prästerskapet grep in och skapade en gemensam sammanhållande världsbild. Människorna ställde då liksom nu frågor och prästerna var de som hade tid att fundera ut lämpliga svar och om de villa ha kvar sin position gav de säkerligen svar som behagade hövdingen, och då liksom nu fick de säkert frågor om jordens tillkomst och de svarade med den (brist på) kunskap som stod till buds och därmed kom de olika skapelsemyterna i svang, myter som sedan traderades muntligt tills skrivkonsten möjliggjorde att lämpliga delar sammanställdes och bland annat blev den bok som vi i dag känner som Bibeln.
Detta är ju helt klart en betydligt mer sannolik bild: att gudarna är skapade av människorna och inte tvärtom som teologerna - tyvärr med viss framgång - försöker få okritiska människor att nappa på.