Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det som är en faktisk besparing på länets folkhögskolor på mellan 5,5 till 8,5 miljoner kronor beskriver vänsterpartisten Tomas Markljung med egna ord i en intervju i Sveriges Radio Kalmar som en "budgetteknisk historia" och "riktmärke". Samtidigt anklagar han mig för att sprida skrämselpropaganda. Undrar just vem som uppfattas som mest seriös, Tomas Markljung? Nu får du faktiskt bita i det "sura äpplet".Du är själv medansvarig för de förslag som tagits fram av vänstermajoriteten och som i det här fallet kommer att drabba folkhögskolorna hårt. Nu börjar Tomas Markljung att backa. Problemet är att förslaget finns och att vi nu får förhålla oss till den verkligheten. Det är ni som har lagt det och som därmed får ta ansvaret. Det är sanningen Tomas Markljung.Av de 24 miljoner kronor som landstinget anslår till folkhögskolorna är ungefär hälften låsta till internhyror (landstingets egna lokaler) och kapitaltjänstkostnader. Resterande del används till den egentliga verksamheten. Av dessa 24 miljoner kronor ska 8,5 miljoner kronor bort enligt vänstermajoriteten. Markljung försöker vilseleda genom att tala om den totala omsättningen på skolorna som totalt ligger på cirka 100 miljoner kronor. Visst är det så. Men hur förändrar det verkligheten? 8,5 miljoner kronor ska bort enligt ert förslag och den dag klubban faller för beslut så ska besparingen genomföras. Då kan Markljung tala om "budgettekniska historier", "riktmärken" och andra beräkningsgrunder hur mycket han vill. Vi motsätter oss inte en utredning av verksamheten på folkhögskolorna. Det ligger som en självklar del i vårt politiska uppdrag som allmänhetens företrädare att utvärdera all verksamhet. Men när man fastställer besparingar utan att säga vad som ska göras och utan att känna till konsekvenserna så upplevs man med all rätt som oseriös. Det är inte vi som sprider oro på länets folkhögskolor. Det lyckas Tomas Markljung och vänstermajoriteten alldeles utmärkt med på egen hand. Nu får man ta ansvar för de beslut som tas hur obehagliga de än kan bli. De så kallade arbetarpartierna slår sig ofta för bröstet och säger att man vill verka för ökad kunskap och bildning i alla grupper i samhället. Hur ser egentligen verkligheten ut?
