Gamla måste få hjälp att komma ut
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag fick tillfälle att yttra mig om något som egentligen inte fanns ned på dagordningen. Men tempot var hårt och tiden begränsad, så jag vill lägga fram saken lite utförligare.
Om man ska uttrycka sig drastiskt handlar det om den period i livet som infaller mellan pensionärsföreningen och ättestupan. Alla hoppas ju på att spänsten och hälsan ska stå bi intill hög ålder. Och faktiskt är vi friskare och lever längre enligt statistiken.
Men det innebär också att sjukdom och olycksfall hinner ifatt oss. Tillsammans med hög ålder kan det förändra tillvaron radikalt.
Vem som helst kan bli sittande ensam i en lägenhet på ett vårdhem, på det som numera heter äldreboende.
Jag upprepar: Vi sitter där. För tre år sedan skulle det enligt ett radioprogram finnas en institution i Stockholmstrakten där de inneboende inte varit utomhus på hela sommaren. Det är ju rent åt helsike att så kan ske i det här välfärdslandet. Jag påstår att den här kategorin har rätt till en eller ett par timmars utevistelse minst två dagar i veckan.
Men det har vi inte råd eller folk till? Jodå. Det finns mer än 300 000 arbetslösa och 70 000 ungdomar som väntar på ett jobb. Alla har någon form av kontantersättning för sin existens. Är det fräckt att påstå att så många som kan behövas tar hand om de här några timmar.
Helt klart finns hundra skäl att det inte går. Men några ska jag bryta nacken av i förväg. Utbildning, bevars. Det behövs ingen utbildning för att köra en rullstol - det har jag gjort många gånger och jag har ingen utbildning. Varje normalt spänstig person kan hålla någon under armen som känner sig för ostadig för att gå själv.
Tar jobbet från de anställda. De ska inte formellt anställas, vilket också innebär att när de får ett riktiga jobb ska en ny in. Och de får inte ta en enda uppgift som tillhör personalen. Inte ge arbetsgivaren en förevändning att minska på antalet anställda. Inte hjälpa till att mata någon men sitta med vid bordet, spela Jan Sparring och Christer Sjögren på band eller knäcka sista omöjliga orden i ett korsord. Bara lite sällskap.
Spelar ingen roll om det bara blir ett fåtal timmar. Jag kan inte se att ska nån sorts politik i der här. Vem av blockledarna, Göran eller Fredrik, blir först att kasta sig ett litet stycke valfläsk?