Ge gymnasiet samma villkor
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vilka är då villkoren? Kommunen betalar ur sina statsbidrag på mellan 70 000 och 150 000 per elev till friskolans ägare. Därefter betalar kommunen interkommunala ersättningar och fasta kostnader för hyra, förvaltningsadministration med mera. Det som sedan blir över går till den kommunala gymnasieskolans undervisningskostnad, cirka 40-50 000 per elev. Det som alltså gör det så attraktivt att starta friskola är att man själv får disponera hela summan som varje elev genererar. Dessa pengar kan användas till att
göra vinst genom att dra ner på städning, administration, vikarier, utrustning, lägre hyreskostnad etcetera,
locka elever med fördelar som datorer, gymkort etcetera,
skapa en mer kvalificerad och profilerad undervisning genom att värva över de bästa lärarna med erbjudande om till exempel högre lön.
Denna slagsida ökar ytterligare genom att friskolor, på olika sätt, kan avhända sig de elever som de misslyckats med att ge kunskaper. Det blir då den kommunala skolans eller till kommunens uppföljningsverksamhet skyldighet att ta emot dessa elever och sätta in extra insatser. Detta tynger ytterligare kommunens skolbudget och riskerar att minska anslagen till den kommunala gymnasieskolan och till övrig kommunal verksamhet.
Det är inte svårt att förstå att kommunala gymnasieledare landet runt vägrar att låta sig sitta med "Svarte Petter" och konkurreras ut genom ojämlika villkor. "Med krympande medel klarar vi inte att agera på dagens konkurrensutsatta marknad", säger Lars Brandt, rektor för anrika kommunala Norra Real i Stockholm i DN den 27/2.
Det är ju inte bara så att friskolor startar konkurrerande program, de plockar ofta ut de attraktiva och minst investeringskrävande programmen. Kvar finns de program som är dyra i drift och som samtidigt inte har så många platser. Risken är att den kommunala gymnasieskolan i längden inte kan konkurrera om de attraktiva programmen och samtidigt måste upprätthålla och investera i de dyra programmen.
Denna orättvisa situation kan förklara de idéer till rättställande som nu kommer fram i Västervik och i andra kommuner. Och det är då inte underligt att man utgår från de fördelar som de fristående gymnasierna har. Det är dock inte givet att friskolans möjligheter måste innebära en friskolemodell. Det kanske är så att en kombination friskolans villkor och kommunens ansvarstagande kan resultera i organisation som ger stora delar av friskolans möjligheter under kommunalt ägandeskap.
Om inget förändras i nuvarande förutsättningar kommer den breda kommunala gymnasieskolan snart att utarmas. Och vilka elever det drabbar är inte svårt att förstå. Det är även viktigt att medborgarna inte förlorar kontrollen över gymnasieutbildningen i kommunen. Den unika situationen som ännu finns i Västervik, med en bred och mångsidig gymnasieskola, bör tas tillvara innan den splittras genom att russinen plockas ut. En gymnasieskola med många program ger ekonomiska och organisatoriska samordningsfördelar som frigör medel för själva undervisningen. Detta innebär bra förutsättningar för att eleverna, oberoende av programval, får likvärdiga möjligheter till en bra utbildning.
Denna bakgrund klargör situationens huvudfråga: Är inte en av de viktigaste politiska skyldigheterna för en kommuns skolpolitiker att se till att ungdomarna får likvärdiga förutsättningar, oberoende av om man väljer en kommunal eller privatägd skolverksamhet? Låt höra hur ni skolpolitiker svarar på frågan! Och hur ni agerar!
Observatör