Gemensam partibeteckning
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men Reinfeldt menar att förslaget är för sent väckt. Arbetet med riksdagslistorna är redan klart och skulle behöva tas om igen, om Leijonborgs förslag skulle genomföras.
Reinfeldts farhågor är - såvitt jag förstår - obefogade. Endast små justeringar skulle behöva vidtagas och det utan någon omständlig procedur. De redan beslutade riksdagslistorna kan gälla även fortsättningsvis med en lätt justering: partiledaren för respektive parti sätts som första namn på "sina" riksdagslistor, vilket i önskvärd grad torde förhindra förväxling av valsedlarna för väljaren men icke ändra de listade namnens chanser i valet. Fördelningen efter valet av de vunna mandaten mellan de fyra borgerliga partierna blir "lätt som en plätt."
Min tanke går tillbaka till ett riksdagsval i mitten av förra seklet. I Skåne ställde man upp med en gemensam borgerlig lista med en högerman, en folkpartist och en centerpartist som första namn. De etablerade borgerliga partierna var helt kallsinniga och ställde upp som vanligt. Under valvakan satt vi styrelsemedlemmar i högerns vallokal i Västervik och följde med spänning resultaten från Skåne. Det var som om stormen Gudrun hade gått fram genom de borgerliga partierna. Vi applåderade väljarna som i stor utsträckning gått över till Borgerlig Samling (Jag är osäker på partibeteckningen) och uppstickarna tog tre mandat. De tre nya riksdagsmännen togs sedan inte emot i sina respektive partigrupper i riksdagsarbetet utan måste bilda en egen liten partigrupp i riskdagen inklusive matsalen, vill jag minnas.
Jag vill mena, att de borgerliga hade föga heder av sitt sätt att hantera Borgerlig Samling i riksdagen. Men kan vi lära oss något av (denna) historien?
Ja, vi kan lita på väljarna. Lyder vi Leijonborgs råd och ställer upp under partibeteckningen Allians för Sverige, så kommer väljarna.