Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först slutsats, sedan leta argument.Jansson, Römberg och Regell återkommer i frågan om "ideologisk krigföring" och "enorma skattesänkningar". Det är ju uppenbart att de först bestämt slutsatsen. Därefter sökt slarva ihop ett stöd i verkligheten. Hur kan man annars förklara att de finner det nödvändig att hoppa runt mellan olika tidsperspektiv, när jag bemöter deras påståenden med fakta? Utgångspunkten är ibland att det "de senast 20 åren genomförts enorma skattesänkningar för de rika" (VT 2007-09-15 ), ibland framtiden, "den offentliga skulden (brutto) kommer under mandatperioden att sjunka till 28,7 procent av BNP (2010)" (VT 2007-10-13). Ibland utgår de från 1990: "hade vi i dag haft samma skattekvot (som andel av BNP) som 1990" (VT 2007-11-12).När det gäller de historiska perioder de hänvisar till som bevis så överlåter jag till läsaren att utifrån diagrammet här intill (källor SCB och OECD) avgöra vem som har rätt om de "enorma skattesänkningarna". I desperation över bristen på stöd i de historiska siffrorna, snurrar de sedan runt och lanserar också framtiden som orsak för sin tes om historiska försämringar. Deras uttalande att den "offentliga skulden under mandatperioden kommer att sjunka till 28,7 procent av BNP (2010)" måste väl ändå avse framtiden? Framtiden skulle alltså ha format det förflutna, istället för tvärtom. Månne en socialistisk tidsmaskin?När författarna ondgör sig över att statsskulden sannolikt kommer att minska visar det bara hur kort deras minne är. När 1980-talets ständiga offentliga expansion kollapsade i krisen kring 1990 steg statsskulden till rekordnivåer, liksom räntorna. Det skribenterna drömmer är därför inte ett möjligt "normaltillstånd" utan en omöjlig extrempunkt. Det var ett samhälle där till exempel Astrid Lindgren hade betalat över 100 procent i skatt, ett samhälle som en kort tid hade räntor på 500 procent.Följderna blev enorma lånekostnader för alla, fallande BNP i tre år och hög arbetslöshet. Med sådana påkänningar så är jag övertygad om att det är få vanliga hushåll som förknippar 1990-talets krisår med "välfärd", även om skattekvoten runt 1990 var som högst. Orsaken till krisen? Ja, att den berodde på en alltför omfattande offentlig expansion vet alla som läst den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts själbiografiska bok "Alla dessa dagar i regeringen 1982-1990". Vi är alla är betjänta av att Sveriges ekonomi sköts ansvarsfullt.
