Gymnasiecafeterian igen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att ett moderat kommunalråd försvarar ett litet privat företag även om det huserar i kommunägda lokaler finner jag ganska naturligt. Som väljare hade jag nästan betraktat motsatsen som tjänstefel.
Vänsterpartisten Niklas Schöns inlägg fann jag så okvalificerat och kränkande att det inte förtjänar ytterligare kommentarer.
Folkpartisten Kennet Hardy Axelsson vill trots att han är politiker slippa politiskt käbbel. Barns och ungdomars vanor och uppfostran bör vara ett föräldraansvar och inte delegeras till gymnasiet vilket bör ägna sig åt utbildning.
Företagaren Jonas, som uppenbarligen vet vad han talar om, inbjuds till Staffan för att förmodligen få bättra på sina kunskaper om entreprenörskap.
Den 15 april skrev Josef Naaman om café och demokrati.
Jag kan försäkra herrar politiker att min fu i kontakten med sina kunder (de flesta elever) aldrig lagt politiska eller demokratiska värderingar i servicen.
Ordet folkhälsoprofil har tydligen fått en magisk betydelse på såväl gymnasium som bland vissa politiker. Jag har personligen frågat gymnasiechefen om han kan vara vänlig och konkretisera begreppet men som svar fått höra en massa svammel om tandläkare, fetma och dylikt. Tyvärr förstod jag inte kopplingen till cafeterian.
Skolsköterskan Leif Svensson, Sveriges förmodligen enda producent av sockerfri honung, efterlyser mer frukt och bröd på bekostnad av sötsaker. För en liten verksamhet som cafeterian är det viktigt med färska varor och dagliga inköp och man söker då anpassa inköpen så att de svarar till avyttringen. Som privatkapitalistiskt företag har man inte råd att tillämpa planekonomi.
Gymnasiechefens inlaga den 3 april finner jag rörande. Lärlingsutbildning trodde jag skulle skötas av arbetsmarknadens partner och inte av gymnasiet.
Avtalet löper ut säger Staffan men om han tänker efter närmare kanske han inser att han hanterar sanningen lite vårdslöst, men det är väl inte så noga för honom.