Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en insändare i Västerviks-Tidningen den 6 november, försöker den socialdemokratiske riksdagsledamoten från Västervik, Krister Örnfjäder, få det att framstå som om Maud Olofsson far med osanning när hon anklagat den politiska oppositionen för att vara vårdslös med landets ekonomi. Örnfjäder har efterfrågat min syn på saken. Till att börja med kan vi ju konstatera att i anklagelsen, att vänsterpartierna är ekonomiskt lättsinniga, instämmer Örnfjäders koalitionspartner miljöpartiet. De båda språkrören går ju till och med så långt att de försökt få Mona Sahlin att mobba ut Lars Ohly för att han inte följer budgetreglerna! Oppositionen spretar alltså betänkligt även om den ekonomiska politiken. Sedan borde Krister Örnfjäder som ju varit politiker så länge komma ihåg de dyrköpta erfarenheterna från 90-talet. Det var då vi införde det "utgiftstak" som riksdagen år för år lägger fast för tre år framåt i tiden. Syftet är att skapa en trovärdighet för att statens utgifter är under kontroll. Utgiftstaket ska också se till att skapa en rejäl marginal i goda tider som kan användas till att dämpa den ekonomiska påverkan i en lågkonjunktur. I 2009 års statsbudget har vi en budgetmarginal på 37 miljarder.För kommande budgetår, 2009, var utgiftstaket fastställt till 997 miljarder kronor. För att ge utrymme för sin löftespolitik höjer nu socialdemokraterna i sin ekonomiska motion "sitt hemmasnickrade utgiftstak" till 1027 miljarder. Ordningen är annars att "taket" sätter vi först, sedan ser vi till att rymma utgifterna under taket. Socialdemokraterna har valt att göra tvärtom, alltså att i efterhand anpassa utgiftstaket för att få plats med alla sina utgifter. Att låta de offentliga utgifterna skena iväg innebär att skatter måsta höjas, vi känner igen oordningen från 90-talskrisen. Dålig kontroll på utgifterna var en av orsakerna till talesättet av Göran Persson "den som är satt i skuld är inte fri". Bevara oss från en sådan lättsinnig ekonomisk politik.
