Har kärleken försvunnit?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jag vill trots det ge några kommentarer kring Jan Stepàn och hans ofta religiösa inlägg i debatten.
Jag är själv troende och ser min frälsning som räddningen för mig, jag har nog inte levt annars. Det som fick mig att komma till tro på Jesus var den kärlek och omsorg som de kristna utstrålade och utgöt till mig, jag ville ha det som dom hade.
Jag upptäckte en Gud som inte dömde eller trampade på mig trots att mitt liv inte på något sätt var efter bibliska ordningar eller föredömligt på något sätt.
Även i dag så gör jag fel som kanske inte får alla änglar att direkt jubla. Men Gud har alltid varit god mot mig, aldrig förkastat mig.
När jag läser Jans inlägg i VT så känner jag många gånger inte igen den Jesus som frälste mig. Han har genom Jan Stepàn blivit så hård och svårbegriplig.
Att genom VT:s insändarsida skapa intresse för Jesus och hans frälsning, att ge hans syn på samhälle och människan kräver en ödmjuk penna.
När jag möter någon som visar intresse för den Gud jag mött så måste jag använda ett språk som personen förstår.
Ett av de vanligaste felen vi kristna gör är att prata ett språk som ofta kräver kunskap och insikt i bibeln och dess termer, där begås ett misstag i mina ögon.
Jan S använder ord som vedermödan, skökan, Guds rike, helgelse, domedagen och använder syndabegreppet som ett slagträ i debatten.
Vem kan debattera mot detta ordflöde? Vad är det för bild läsaren får av Gud egentligen?
Jag känner en sorg över detta, den Jesus jag älskar blir en hård och dömande och på flera sätt en som hellre fäller än friar.
Kanske är det så att J.S. har fastnat i ett religiöst dike, ett dike där ingen duger, där ingen församling duger. Ett dike där det egentligen bara är han själv som vet vem Gud är?
VT:s läsare behöver få en rättvis bild av vem Jesus är, en Jesus som längtar efter oss oavsett hur vi är som människor.
Vi duger som vi är, vi är alltid välkomna till Jesus.
Lasse