Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi är några arbetsterapeuter som arbetar inom rehab och vi undrar hur ni politiker tänker. Tittar ni på konsekvenserna av de beslut ni tar? I pressmeddelandet från landstingsstyrelsen om hemsjukvård står det: "Utgångspunkten för överenskommelsen är att det ur patientens perspektiv är bättre om länets kommuner har ansvar för de samlade resurserna kring patienten, både vad gäller de sociala insatserna och om omvårdnadsinsatserna. Detta anses öka kontinuiteten i vårdinsatsen och få vårdkedjan att löpa smidigare. Risken att patienten hamnar i kläm i vårdkedjan på grund av olika huvudmän minskar." Inte ett ord om rehabilitering! Har ni glömt oss? Det är möjligt att det blir bättre ur omvårdnadssynpunkt men knappast ur rehabiliteringssynpunkt.I dag kan patienten följas från sjukhusets rehabilitering, via vårdcentralens distriktsrehabilitering till hemrehabilitering inklusive hjälpmedelsutprovning under samma huvudman och i de två sista fallen ofta samma personal. Trygghet för patienten med en sammanhängande rehabiliteringskedja och personkännedom.Med kommunalisering av hemsjukvården och hemrehabilitering kommer patienten att ständigt hamna i kläm. Rehabiliteringskedjan spräcks eftersom det blir olika huvudmän inom slutenvården och hemsjukvården liksom det blir olika huvudmän, och olika personal, inom vårdcentralens distriktsrehabilitering och hemsjukvården. Det kan alltså bli så att patienten tränar på vårdcentralen men den personalen som känner patienten och hans/hennes problem får inte prova ut de hjälpmedel han/hon behöver för det ska kommunens personal göra. Det kan också bli så att patienten tränats hemma till att börja med men sedan klarar ta sig till vårdcentralen och då ska träningen fortsätta där med byte av huvudman och personal som följd. För att undvika att patienterna bollas runt för kostnadernas skull lär även kommunerna börja ta betalt för hembesöken. För patienterna innebär det kostnader som inte räknas in i något högkostnadsskydd eller frikort. Även här drabbas patienterna av dubbla huvudmän.I dag är gränsen särskilt boende eller enskilt boende. Det blir inte så mycket bollande fram och tillbaka mellan två huvudmän då. Alternativet är väl att kommunerna tar över allting på vårdcentralerna (utom läkarna för det får de inte), då spräcks åtminstone inte rehabiliteringsarbetet för patienterna upp mellan två konstellationer. Om ni nu ändå är förblindade av den besparing ni tror ni ska göra (både landsting och kommuner tror på besparingar), så blir det istället så att kommunen får över stora, skenande kostnader, landstinget tappar i kompetens som måste hämtas in. Så ha åtminstone inte så förtvivlat bråttom. Hur ska man kunna få till något bra och fungerande arbete på mindre än en månad utan att köra slut på all personal som berörs, både dem som ska flyttas, dem som blir kvar och de tjänstemän som ska arbeta fram organisation och rutiner? Det finns i dag ingenting, inga fysiska arbetsplatser med skrivbord och stol, inga bilar att göra hembesök med, inga telefoner att nås på, inga datorer att skriva journal på. Det finns i dag inga framtagna rutiner för hur arbetet skall skötas efter 1 januari, var personalen skall vara eller hur patienterna och våra kollegor skall veta var de ska vända sig. Det finns tusen och en frågor, stora och små, som måste lösas, så om ni nu menar allvar med detta förslag så ge det åtminstone tid så det finns en möjlighet att få det att fungera för alla patienters och personalens skull. Eller ta över allt. Eller inget.
