Havsörnarna - unika och en möjlighet
Foto: THURE WIKBERG/SCANPIX "Låt oss vara mycket stolta över havsörnarna", skriver Rainer Winkler.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag och andra har fått samtal och mejl från bland annat mycket väl insatta skärgårdsfiskare och naturvårdare som varit ytterst irriterade över Nordenfalks yttrande. Man är helt oförstående för Nordenfalks extrema åsikter. Yttrandet är inte bara i grunden djupt felaktigt.
En av de jag pratat med uttrycker sig på följande sätt:
- Det är ett hån mot alla oss som i årtionden släpat ut mat till örnarna vintertid och efter så mycket jobb äntligen tycks ha räddat örnstammen.
I dag har vi runt 140 häckande par havsörn längs kusterna och ett större antal unga fåglar. För några år sedan betraktades havsörnen som en art vilken hotades av utrotning i Europa. Det gör den inte längre och vår närmaste kuststräcka har kanske landets bästa och stabilaste örnbestånd idag. Havsörnens föda varierar och handlar om tillgängligheten på den aktuella lokalen och efter årstiderna. Från östersjöfåglarna har fördelningen visat sig vara: vinter (11 procent fisk, 73 procent fågel och 16 procent däggdjur) och sommar (60 procent fisk, 38 procent fågel och 2 procent däggdjur), allt räknat i individantal. Att en stor del av bytena är i form av kadaver har särskilt förr föranlett många att tro att havsörnen dräper stora byten, medan den i själva verket är en asätare. Vår stora örn är i många stycken en "gam-örn".
Det vanliga är att örnen avsöker sitt jaktområde genom att kretsa på 200-300 meters höjd på spaning efter byten eller kadaver. Fiskafänge genomförs i lugnvatten där fågeln kan se fisken nära ytan. Att örnar söker sig till Blekhem handlar till stor del om att det där finns fina våtmarker och översvämmade ytor med bland annat änder. Som jägare är örnen klumpig men kan ändå med lite tur klara av att ta en och annan vildsvinskulting, även om det handlar om ovanligheter. Att havsörnen skulle utgöra ett hot mot jakten och tillväxten av klövvilt är däremot en enorm överdrift.
Ett av de dominerande ämnena i den internationella fågelskyddsdebatten de senaste årtiondena har varit hur man på bästa sätt ska kunna bevara rovfåglarna i det moderna landskapet - sett i relation till de många faror som hotar bland andra havsörnen. Fullständigt dominerande har varit problemen med föroreningar och miljögifter. På 1950- och 1960-talen kom flera katastrofrapporter från en rad länder med häckande havsörnar. Fåglarna fick inte några ungar.
Medvetenhet och en politisk vilja att gripa in stoppade många gifter och stora insatser under 30 års tid med att vinterfodra örnarna med giftfri mat har sakteliga byggt upp havsörnsstammen igen. Den största betydelsen förefaller dessa åtgärder ha fått för ungfåglarna, vilka nu i större antal än annars överlever de första farofyllda åren. Även om de akuta hoten i form av miljögifter och förföljelse är borta består många hot i form av högspänningsledningar, brist på boträd och miljöförändringar i stort. Här behöver havsörnen och andra arter fortsatta insatser.
Den internationella debatten i dag handlar snarare om hur man ska kunna stoppa nedskjutningen av rovfåglar på bland annat Malta. Tyvärr får vi alltså ännu i dag höra röster om "skyddsjakt" på örn i Sverige. Detta av personer som menar att fåglarna hotar deras egna intressen. Jakten på rovfåglar kan genom gamla dokument följas tillbaka i tiden 200-300 år. Av dem framgår att den stora utrotningskampanjen startade för mer än 250 år sedan; i praktiken uppmuntrades jakten av godsens ägare som betalade ut skottpengar. Den dramatiska minskningen av alla rovfågelsarter i allmänhet och av örnarna i synnerhet ledde slutligen till ett stopp på jakten och 1924 fredades örnarna. Havsörnen är totalfredad i hela Europa och Nordafrika och en avskjutning/skyddsjakt av örnar skulle i vilket fall som helst leda till att Västervik hamnar på kartan tillsammans med Malta.
Som de flesta naturvårdare vet så har vildsvinsstammen ökat och ökar fortfarande. Vildsvinet är ett ursprungligt vilt som utrotats och sedan återetablerats i stor utsträckning utifrån rymlingar från vilthägn och anläggningar. Som jaktvilt är vildsvinet populärt, men är inte enkom positivt för mångfalden utan innebär stora problem för bland andra skogshönsen (orre och tjäder) och andra fåglar med bon på marken; något att beakta för den som vill ha mycket klövvilt.
Västervik och Tjust i sin helhet har en fantastisk skärgård med omfattande turism och mycket höga naturvärden. Havsörnen är en del av detta. Att få se örn är för i stort sett alla jag möter något storslaget och glädjande. För turister är synen av havsörn ovanlig och rent exotisk. Jag har själv åkt runt i våra marker med utländska turister som velat se mer av den svenska naturen. Efter att de har fått se älg, säl och havsörn under några timmar har de varit lyriska och menat på att örnskådningen varit det mest överväldigande.
I Norge har man valsafari där mötet med havsörn är ett självklart inslag, och på tv i vintras hade man ett inslag som handlade om havsörnar och havsörnskådning i Norge. Detta hade kunnat vara vid vår kust istället. Att prata om jaktturism och avskjutning av örnar blir helt galet. Låt oss vara mycket stolta över havsörnarna - de är en del av ett levande Tjust.