Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag finner inga tryckbara ord för att beskriva min känsla för den brist på insikt och empati för andra människors livsinställning som en del Sverigedemokrater uttryckte i det första Kaliberprogrammet i P1 i söndags.När jag läser vad Ebbe Gustafsson berättar om Constance på Björkskär 1977, blir det väldigt tydligt hur lite vissa "svenskar" vet om vår egen historia för knappt hundra år sedan.Constance berättar: "Här i Huldastugan bodde min far Ferdinand och mor Adele, när de kom tillbaka från Amerika. De första sex barnen födde hon här. När de sedan flyttade till ett större hus blev det tolv barn till. I en radiointervju 1951 frågar Lars Madsén "Ni brukade säga att ni inte skulle ge er innan ni fått tjogt fullt" och Adele, 71 år då, svarar: "Ja, jag brukade säga så. Det fattades ju inte så många till slut, så jag fick nästan rätt".Hur kan man nedlåta sig till att klaga på att en invandrare har många barn när de kommer från en del av världen som inte har utvecklats som Sverige, men som har desto mer av krig och elände?
