Hur mycket måste man tåla?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att vi som dumma, lata får i samlad flock hellre tar emot a-kassa än söker jobb är ett rent hån bortom all mänsklighet.
Jag sitter och tittar på en decimeter hög papperstrave med jobbansökningar, som tyvärr inte har givit något resultat.
Jag inser att jag som kvinna måste vara runt 30, ha jobbat minst 20 år och ha utflugna barn för att komma i fråga. Detta trots en gedigen och dokumenterad arbetslivserfarenhet, som arbetsgivarna (läs samhället) tyvärr inte sätter värde på eller inte vill ta vare på.
Att vår nya regering - innan de har skaffat fram alla lovade jobb - måste sparka på oss som redan går på knäna rent ekonomisk är inget mindre än ett försök på att dela Sverige in i ett A- och B lag.
Visst skall det löna sig att jobba och visst är det bra, om det blir billigare och enklare för arbetsgivarna att anställa, men i klartext måste det bli att skaffa fram jobben först, innan ni försämrar ytterligare för oss med a-kassa. En a-kassa, som återigen måste poängteras, inte är ett bidrag utan en försäkring som vi själva har betalat till.
Det skall också bli intressant att se hur det blir nästa år med reseersättningen, bensinskatten och dubbla boendekostnader, för att resa långt efter jobb är ju ett krav numera. Men antagligen kommer det att bli till en så låg lön att alla lovade skattelättnaderna blir mer än uppätna.