Inte en siffra rätt om Sveriges statsskuld
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
År 2001 såg statens nettoskuld ut så här. Skuld 1 326 miljarder kronor, tillgångar 1 362 miljarder, vilket innebär ett plus på 36 miljarder. I budgetpropositionen 2006 kan vi läsa att de finansiella tillgångarna översteg skulderna med 331 miljarder kronor. 2008 beräknas tillgångarna överstiga skulderna med 571 miljarder kronor. De offentliga finansiella överskotten år 2005 var på 37 miljarder kronor. Dessutom är det viktigt att notera att vårt socialförsäkringssystem gick med 112 miljarder kronor i finansiellt överskott år 2003.
Vi kan också jämföra den privata med den offentliga sektorn. År 2000 hade den offentliga sektorn en bruttoskuld på 1 888 miljarder kronor. De privata företagen hade under samma period en bruttoskuld på över 8 500 miljarder kronor. Med Ronquist teorier borde företagen omedelbart lägga ned sin verksamhet. Men de privata företagen har tillgångar precis som den offentliga sektorn som överstiger skulderna. Den privata industrin måste låna pengar för att kunna växa och utvecklas. Det är det vi kallar investeringar. Precis på samma sätt måste den offentliga sektorn låna för att ekonomin som helhet skall kunna utvecklas och växa. På detta sätt får vi också ekonomisk tillväxt i samhället.
Ronquist hävdar att det är den stora offentliga sektorn som är roten till att vi har en stor statsskuld. Det är tvärtom. Vi har kraftiga finansiella överskott. Men då borde det ju också vara så att de länder som för den borgerliga alliansens nyliberala politik med en liten svag offentlig sektor har stora överskott i sina offentliga finanser. Nej, där är det också tvärt om. USA har en offentlig nettoskuld som motsvarar 50 procent av BNP, Storbritannien har en nettoskuld på 40 procent. Italien som tills helt nyligen har styrts av en borgerlig regering med Berlusconi i spetsen och där även ett rent fascistiskt parti har ingått har en nettoskuld på nästan 100 procent. Endast fyra OECD-länder har en offentlig nettofordran. Tre av dessa länder ( här ingår Sverige) har en stor offentlig sektor. De har det som kallas en socialdemokratisk välfärdsmodell. Tydligen är det så att den politik, som innebär en försvagad offentlig sektor, och som Ronquist och den borgerliga alliansen förordar, leder till stora netto statsskulder.
När vi under 1990- talet hade en nettoskuld på 440 miljarder kronor var argumenten från borgerligt håll att vi levt över våra tillgångar och att vi måste skära ner i den offentliga sektorn. I dag när vi har stora överskott i de offentliga finanserna hör vi ändå samma klagomusik från de borgerliga. Medicinen sägs vara att vi måste privatisera och att skära ner i den offentliga sektorn.
Det finns pengar och vi har det nästan i överflöd! Vi inom LO-Facken i Västervik anser att de offentliga investeringarna måste tillåtas öka och den offentliga konsumtionen måste få expandera. De 100 000 som blev avskedade under den borgerliga regeringen 1991- 94 inom vård, skola och omsorg borde återanställas. En lämplig början vore att återanställa 50 000 av dessa. Vi kräver också att socialförsäkringssystemet återställs till 90 procent och att tandvården underställs sjukförsäkringen.