Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Irländarna har en sund ordning för sin konstitutionella demokrati, nämligen beslutande folkomröstning i frågor som berör större och viktigare förändringar med konstitutionell bäring på in- och/eller utrikes relationer.Efter folkliga nej i Frankrike och Nederländerna till Lissabonfördraget fick många EU-ivriga politiker kalla fötter och föredrog att "smyga fram" fördragsbeslutet via nationella regeringar och parlament i stället, Irland undantaget.Samtliga 27 medlemsstater måste anta fördraget för att det ska kunna träda i kraft. Antingen respekterar nu de andra medlemsstaterna denna självpåtagna arbetsordning och irländarnas nej eller också försöker man slingra sig undan. Och börjar kanske laborera med t ex A-, B- och C- lag, olika integrationsgrader och tidtabeller, flera fördragsundantag o dyl. Med minskad enighet och ökad splittring som följd.Irländarnas nej bör snarare stämma till eftertanke: EU-projektet bör ansas, renodlas, till vissa delar bromsas och - inte minst - betydligt bättre förankras hos unionsmedborgarna i deras vardag. Skynda långsamt för att inte EU:s legitimitet ska riskera urholkas än mer.
