INSÄNDARE: Jag älskar tåg

Jag upplevde ånglokstrafiken, rälsbussarna, dieselloken jag kände pulsen i den ådra som järnvägen var för Västervik. Från att vara en nostalgiker har mitt förhållande till detta färdsätt övergått till realism och övertygelse. På 1950-talet och i början av 60-talet kom järnvägen att genomgå den ena krisen efter den andra. Det var ute att åka tåg, flera av våra bansträckningar avvecklades och fick förfalla. I vår närhet försvann möjligheten att ta sig med tåg till Växjö, och banan mellan Norrköping och Valdemarsvik försvann. Bilen kom, bilismen var det nya, alla skulle åka bil och alla skulle ha en egen bil. Banvallarna fick ge vika för de breda asfalterade vägarna. På Stockholms gator blev den spårbundna järnvägen ett "hinder" för trafiken. Nu börjar man tänka om. Så har det fortgått i snart 50 år, bilismen har ökat så ofantligt att vi snart inte har plats för alla bilar och lastbilar på vägarna. I till exempel Tyskland har man nu insett att det är för mycket lastbilar och bilar. Inget har rubbat mig att inse att den spårbundna trafiken är överlägsen, och har sin plats som frakt- och kommunikationsmedel, trots tvivel. Hur många lastbilars gods kan ett tåg ta? Hur många busspassagerare kan en rälsbuss ta? Vad är utsläppen av växthusgaser för ett tåg? Dom finns säker, men betydligt mindre än lastbilar och bussar. Jag hyllar vårt kommunalråd Harald Hjalmarsson som står upp mot de mörkermän från norra länsdelen och i vår stiftstad som sätter den ena käppen efter den andra i vår lilla stads kommunikationshjul. I mina onda drömmar ser jag en stad med den enda möjligheten att ta sig härifrån är med buss. Utan en fungerande järnväg kommer Västervik att tappa så oändligt mycket. Jag har en dröm att en gång att få se belackarna av järnvägen ta sitt förnuft till fånga, se möjligheterna att snabbt utan stopp ta sig från A till B. Jag har en dröm att susa fram genom vår bygd i ett modernt tåg, utan snömoddiga och smala krokiga vägar, röra sig fritt i vagnen utan att behöva sitta fastspänd med säkerhetsbälte. Så ni alla, med vårt kommunalråd i spetsen, genom er insats för järnvägens bevarande är jag en hängiven supporter, det är genom era kanaler i maktens boningar med lobbying och sakargument som ni kommer att lyckas. Ulf Andersson

Insändare: Jag älskar tåg

Under min barndom upplevde jag järnvägen på nära håll. Min far var lokförare på järnvägen som kallades smalspåret, nu är den museijärnväg. Då hette den innan SJ tog över, NVHJ Norsholm, Västervik-Hultsfreds järnvägar.