Jag blev mobbad i nio år
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Skolan påstod att dom gjorde tillräckligt men jag anser att så länge mobbningen fortsätter så gör man inte tillräckligt. Tillräckligt gör man när mobbningen upphör. Hur kan dom säga att dom gjorde tillräckligt efter att jag levt nio år i en mardröm? Jag har skrikit, slagits, gråtit, svettats, gjort självmordsförsök och gett upp hoppet flera gånger om. Men jag lever fortfarande och jag blir starkare för varje dag som går.
Så alla ni mobbade och föräldrar som har mobbade barn, ge inte upp hoppet. Det finns ett liv även efter skolan. Det finns alltid någon som tycker att ni är värda att kämpa för. Alla glåpord är bara tomma ord som egentligen inte har nåt innehåll. Hitta ert eget sätt att överleva. Alla hemska ord dom vräker ur sig eller vad dom nu gör, det säger mer om dom än om er.
Jag tar inte på mig skulden längre för att jag blev mobbad för jag vet att det hade inget med mig att göra egentligen. Hade jag sett ut som en fotomodell så hade jag blivit mobbad i alla fall för att jag var det perfekta offret som inte sa emot eller gjorde motstånd. Det är deras osäkerhet det handlar om. Dom har ett behov av att trycka ner andra och frysa ut andra för att själva inte bli utsatta. Det är sorgligt att så många liv ska förstöras på grund av det.
Jag ska börja studera i höst igen efter flera års uppehåll från skolvärlden och för första gången i mitt liv så ser jag verkligen fram emot att gå till skolan. Samtidigt som jag ser fram emot det så känner jag också en viss rädsla och obehag men för att övervinna det så måste jag göra det jag är rädd för, annars kommer jag alltid vara rädd.
Till alla som mobbar vill jag säga att jag önskar att jag kunde låta er känna lite av den smärtan som jag har känt och som såna som ni har orsakat. Jag hoppas att ni så småningom kommer bli så pass vuxna så ni inser ert misstag. Om inte så är det beklagligt men det är bara ni som förlorar på det. Ni anar inte hur mycket det förstör. Jag hoppas bara att det i slutänden kommer slå tillbaka på er själva. Jag kan i alla fall gå som en segrare, med huvet högt, och tänka att jag är starkare än vad ni någonsin kommer bli.
Jag plågas inte av mobbningen längre även att jag självklart har påverkats. Jag vill skriva denna insändare innan jag börjar skolan i höst för att på så sätt sätta punkt för mina misslyckade skolår. Jag hoppas dock att rektor och lärare på den skolan och även andra skolor är så pass professionella och har skaffat sig mer kunskaper så dom kan rädda ett och annat liv.
På min tid var de totalt värdelösa, rent ut sagt, på att hantera mobbning och jag vet att det finns stora brister även i dag. Det bästa ni kan göra är att lyssna på de mobbade för det är dom som är experter på området. Jag/vi som mobbade har mer kunskaper än ni någonsin kommer kunna skaffa er. Inga böcker eller föreläsningar i världen kan ge er så mycket kunskaper som vi har.
Jag tror det är ganska svårt att komma till rätta med mobbning men en sak man måste göra är att låta eleverna ta ansvar redan från första klass. Dom måste ta ansvar för sina egna handlingar. Låt eleverna skriva på ett kontrakt varje år där dom lovar att ta hand om varandra och säga till någon vuxen när dom ser nån råka illa ut. Det är ett sätt att låta dom ta ansvar. Låt eleverna vara med och komma med idéer på hur man ska stoppa mobbning.
När jag gick i skolan så pratade man aldrig om mobbning i klasserna, jag hoppas dock att man gör det mer i dag. Eleverna kan inte hållas utanför någonting som de faktiskt orsakar. I vissa fall har det hänt att de mobbade får byta skola men det är helt fel för då kan mobbarna bara välja ut nästa offer och fortsätta. Att jag får byta skola är ännu ett straff och ännu ett bevis på att jag är värdelös och inte passar in och det sänker min självkänsla ytterligare. Sedan tror jag att mobba någon har väldigt mycket med uppfostran att göra. Om man lär sig redan från barnsben hur man ska behandla människor och får bygga upp en självkänsla och en inre säkerhet så tror jag behovet av att trycka ner andra blir mindre.
Mitt i allt elände så har jag ändå haft tur som har en inre styrka och har lyckats resa mig upp. Tyvärr så har inte alla den styrkan och det är synd för det är den som har fått mig att överleva. Men den styrkan hade jag aldrig haft om jag inte hade haft alla underbara människor i mitt liv som har hjälpt mig i alla lägen och lärt mig att även jag är värd ett och annat guldkorn. I dag är jag på god väg till ett värdigt liv tack vare er. Till er skulle jag vilja ge hur många rosor och kramar som helst. Tack Pia J, Lotta J, Jill B, Annett W, Anja L, Åsa W. Ni är underbara allihop. Tack för att ni fick mig att öppna mig och dela med mig av det jobbiga. Tack för att ni hjälpte mig att bära. Och framförallt, tack för att ni har lyckats se mig som den människa jag är med eller utan "skal".