Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter 35 år som lärare i grundskolan börjar jag nu krokna för första gången. Jag har varit med om nya läroplaner, pedagogiska svängningar, fortbildningar, ja allt som jag faktiskt setts som ett dynamiskt framåtskridande för en skola jag faktiskt är stolt och glad att vara delaktig i. Allt var ju trots allt inte bättre förr.Men nu i myntas begreppet "flumskola" som ett mantra tills dess att det blir en sanning hos många.Jag känner inte igen det. Vi har en bra skola. Visst finns det brister som i allt annat. Men vi måste väl kunna åtgärda dessa utan att kliva tillbaka till 50-talet? Ordning och reda. Visst! Självklart ska alla arbetsplatser ha det. Men i ett människoarbete som i skolan med våra barn, unga, måste vi bygga på skapa bra relationer mellan oss, barn/föräldrar/skolpersonal.Jag tror inte på att återinföra piska/morot (fler betyg), att utarma vuxentätheten bland barnen, att tvingas lägga ner fritidsklubbar, att de svagare,osäkra barnen lämnas åt sitt öde är den rätta vägen för en bra skola.Det är ju lätt för politiker att populistiskt använda skolan som språngbräda i ett val. Men vem har talat med oss? Och föräldrarna?Nä, nu får det vara nog. Blir inte ens förbannad längre, vilket skrämmer mig. Nu har man kramat ut det sista.Och desillusionerat skolfolk är väl det sista samhället behöver?Konstigt, nu när det går så himla bra för Sverige? Tro mig, det kommer att slå tillbaka.
