Jag inser vem som betalar tusenlappen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu hade jag och kanske flera med mig anpassat munnen efter matsäcken och tyckte att det gick tämligen bra även utan tusenlapp. Jag har inte märkt någonting av nådegåvorna än, men de kommer väl. Tolv sköna tusenlappar om året - det bör räcka till mer än ökade bilkostnader - jag bor utanför kollektivtrafikens område nämligen. Hm, den där jaktresan till Kanada kanske kan bli av så småningom.
Riktigt nöjd blir man ju aldrig och då börjar avundsjukan förmörka sinnet. Varför har jag inte ett ännu bättre jobb, typ minister, vd eller åtminstone riksdagsman med villa på Lidingö eller Djursholm? Då skulle det ekonomiska utfallet och glädjen öka med kvadraten på hypotenusan. Mer vill ha mer!
Jag kom ned på jorden igen under ett besök hos en arbetskamrat som länge och tappert kämpat mot en svår sjukdom. Radion stod på och Borg redogjorde käckt för sin lunta under tiden som vi fikade. Som i ett förklarat ljus insåg jag vem som betalar den förbaskade tusenlappen till mig och som dessutom tvingas avstå många tusenlappar för "glädjetider" till den välbeställde.
Det är medmänniskor i samma situation som min sjuka arbetskamrat och hans deltidsjobbande hustru som betalar! Även ungdomar som får lite ströjobb här och där eller inget alls, sponsrar efter förmåga. Tack till alla dessa! Pensionärerna också - tack, tack!
Jag hade med fikabröd och det kändes bra, annars hade de fått bjuda på det med. Nu vill jag inte ha den sketna tusenlappen. Man säljer inte sin själ så billigt - bättre kan ni! Blir budet högre så, ja, då får vi se. Jag tänker lite på min karma- borg/arna får tänka på sin.
SVEN SVENSSON