Jag tror på Västervik och jag tror på människan
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag mitt i ljusa natten blickar ut över den helt stilla fjorden i silver med höga spetsiga berg på andra sidan som likt en ram klär in ljuset från vattnet, infinner sig en total närvaro. Naturen avspeglas i grå toner i ett perfekt samspel. En flock tumlare, eller niser som det heter på norska, fyller sina lungor med luft när de med eleganta rörelser bryter den magiska vattenytan. Här finns ingen stress. Det som gäller är här och nu.
Människornas historia i området är fantastisk. Ett viljestarkt folk som verkat se möjligheter i det som många av oss inte ens kan skapa i fantasin. Under 1700-talet hände det att ett nygift par kom roende i båt med lov att ta sig en bit land för att där skapa sig en framtid. "Där uppe", kanske mannen sa och pekade upp mot ett fjäll, "där kan vi bo!" Man steg iland, byggde en stege upp till första avsatsen och fortsatte sedan med den till nästa. När man var färdig med femte stegen var man förhoppningsvis framme. Därefter bar man upp timmer varpå man byggde sig ett hus, plöjde jorden och skaffade ett dussin barn som i unga år fick ha rep om magen, fastbundna i träd, för att inte ramla ner.
När skattmasen kom för att inkräva sin gäld insåg vissa fördelen med att bo oåtkomligt uppe på fjället. Då drog man bara resolut upp stegarna och väntade tills han hade gett sig av. Jordnära som man var på den tiden kände man när man skulle dö. Man klättrade då ner för att inte belasta sin familj med de tunga lyft som annars skulle bli nödvändiga. Man var ett med naturen och det hände fler än en gång att snölaviner tog delar eller hela hus med sig ner på våren. Vad gjorde man? Jo, man byggde upp det förlorade huset igen.
I dag låter jag mig fascineras av de norska bönderna som plöjer sina åkrar i så branta sluttningar att man nästan får känslan av att traktorn med förare skall rulla ner i dalen.
Kanske låg det något i det han sa Knut Heiberg-Andersen, vd:n på Windy Boats A/S, när han på Tjustgalans tillväxtdag menade att norrmannen är tuffare än svensken. Jag skulle nog hellre vilja säga att människan, var hon än kommer ifrån, kan möta de utmaningar hon ställs inför om viljan verkligen finns där. Jag tror nämligen på människan. Jag tror på människans frihet och ansvar. På den egna kraften och att möjligheten till förändring ligger i människans egen hand.
Om jag tänker tvärtom betyder det att jag inte är fri och det kan jag inte acceptera. Vi föds med olika förutsättningar och vår väg i livet kan se olika ut, men vi väljer medvetet eller omedvetet våra steg genom livet. Alla kan inte driva företag, men genom att underlätta för företagandet skapar man även plats för den som vill vara anställd. Tänk om Västervik kan bli känd som en kommun där det egna företagandet lyfts fram och uppmuntras.
Västervik är också en skatt. Har du märkt att det just nu, mitt i krisen, händer någonting positivt i staden som människor i framtiden kanske kommer att kalla för sjöstaden Västervik? Jag känner stor optimism när jag tänker på dagen då Knut Heiberg-Andersen och andra duktiga företrädare för Västerviks näringsliv samlades på Gränsö i en positiv och kraftfull anda. Vilka positiva energier!
Jag gläds med Västervik när Per Johansson äntligen får lov att köpa Gränsö slott efter stora investeringar och många timmars arbete. Tänk vad han har gjort för att sätta Västervik på kartan. Lika glad blev jag då jag innan jag for, hann läsa i VT att Hansi Schwartz köper Slottsholmen och förhoppningsvis låter det bli ett Visans hus. Ännu en, som trots många motgångar lyckats fortsätta med sitt jobb kring en av Sveriges mest kända musikfestivaler. Det är pengar som styr, tänker vissa, men om det inte finns en själ bakom blir en idé, ett företag eller projekt kortvarigt. Jag lovar. Varför inte glädjas med andra och låta det bli din egen framgång som Västerviksbo?
Jag känner ett stort förtroende för den politiska ledningen och vårt kommunalråd Harald Hjalmarsson som prestigelöst visar en stor portion av ödmjukhet och eftertänksamhet. Han uppträder på ett banbrytande sätt och ger plats åt nytänkande. Det är tillfredställande att se hur ledande personer i vår kommun kämpar när vi befinner oss i kris. Att krisarbetet startade omedelbart visar en handlingskraft som Västervik behöver. Jag ser att också att de tror på människans förmåga.
Västerviks självkänsla har fått sig en törn, men nu skall den byggas upp på nytt inom varje människa och individ. Tillsammans kommer vi att möta en ljus framtid. Det är min fulla övertygelse. Vi måste fortsätta jobbet med paketeringen av Västervik, vad vi står för och vad vi som stad vill vidareförmedla, både till den som bor och lever i Västervik och till den som kommer utifrån.
Här i Barstadvik 135 mil från Västervik vet man vad Visfestivalen och Lysingsbadet är. Jag känner stolthet över att vara Västervikare, en inflyttad sådan.
Nu är det dags att ge sig ut på fjorden för att ta upp fiskenäten.