Kan man lita på politiker?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med jämna mellanrum kommer uppgifter om att förtroendet för politiker minskar, men aldrig varför det blivit så.
När SSU:s uppfriserade medlemssiffror rapporterades, vars enda syfte var att erhålla så höga bidrag som möjligt, satt några nuvarande ministrar som ordförande i SSU-föreningar. En plattform för politisk karriär och nu är de ministrar i Persson regering, Lena Hallengren från Kalmar är en före detta SSU-ordförande.
Men ingen har medgett att medlemssiffrorna var felaktiga utan påstått sig vara ovetande om vad som försiggick. Trots posten som ordförande och med det övergripande ansvaret för verksamheten.
Om det var okunskap om vad som pågick var det brist på kompetens, eller är det lögn att man inget visste om. Hur som helst sitter de i regeringen med fullt förtroende från statsministern. Men är inte oriktiga uppgifter för att få bidrag från allmänna medel en form av bedrägeri?
Samma okunskap om föreningsverksamhet har före detta finansminister Bosse Ringholm, nu vice statsminister och tidigare ordförande i Enskede idrottsförening. Han hade enligt egen utsago ingen kännedom om att svarta pengar betalades för vissa tjänster inom föreningen.
Det senaste är att Jens Orback 2002 satt i förbundsstyrelsen för Djurens rätt. En organisation som då stödde olagliga aktioner som inbrott och stöld i hönserier och vandalisering i ett slakteri.
Jens Orback borde därför inta vara okunnig om de lagöverträdelser som medlemmar i Djurens rätt gjorde sig skyldiga till.
I dag är han bland annat jämställdhetsminister och verkar i justitiedepartementet i den del som har största ansvaret för lagstiftningen i landet.
Sammantaget för dessa ministrar i Perssons regering är att inte ökar förtroendet för politiker utan snarare tvärtom.