Konfiskerad pension
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När Göran Persson tillträdde som statsminister 1994 vidtogs flera åtgärder för att sanera Sveriges ekonomi. Det drabbade enbart de redan fattiga. Bland annat sänktes pensionen med 500 kronor per månad för alla pensionärer vars äkta hälft ännu hade inkomst av förvärvsarbete. Denna sänkning visade sig dessvärre bli bestående. Fortfarande har inte dessa pensionärer fått tillbaka dessa 500 per månad.
I valtider talar både Göran Persson och finansminister Per Nuder om hur bra Sveriges ekonomi är. Vore det i anständighetens namn inte rimligt att snarast reglera denna konfiskering. Vi begär i första hand att pensionerna återställs till sin rätta nivå, i andra hand att alla pengar betalas ut retroaktivt från det datum när den äkta hälften gick i pension.
Pensionerna skulle ju enligt politikernas löften vara värdesäkrade, vilket innebär att en pensionär år efter år ska samma köpkraft som personen hade då pensionen utgick första gången. Men dessa löften har inte infriats trots ett arbetsliv med i många fall upp till 50 år i dålig arbetsmiljö.
Det är visserligen sant att ingen behöver svälta ihjäl i detta land. Men samtidigt finns det många som lider av att ha en pension som knappt räcker att leva på. Det gör livet torftigt att alltid behöva överväga varenda krona, att aldrig ha råd att resa bort eller köpa nya kläder fast man skulle behöva.
De senaste tio åren har klassklyftorna ökat i Sverige. De rika har blivit rikare och de fattiga fattigare. Med lågkonjunkturen i början av 90-talet försämrades välfärden och äldreomsorgen drabbades av stor nedskärningar. Uppräkningen av ATP dämpades.
Vem minns inte vad Olof Palme sagt vid flera tillfällen: "En trygg ålderdom för våra gamla är ingen förmån utan en rättighet." Det är inget som våra politiker av i dag vet att uttrycka eller arbeta för oavsett vilket parti de tillhör.