Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Rikspolischefen Stefan Strömberg har nyligen tvingats avgå under uppseendeväckande former. Bidragande till hans avpollettering var tydligen ett brev från tre fackliga företrädare för chefsföreningen inom polisförbundet, där de bland annat gnäller över att de inte fått tillräckligt med uppmuntran i sitt arbete. Deras brev och argument är inte särskilt imponerande.Kan en kår vänta sig särskilt mycket uppmuntran, när man ofta inte klarar av sin uppgift att möta den nya, organiserade brottsligheten. Man klagar då vanligen över brist på poliser, dåliga dataprogram eller bristande samordning, men prioriterar sedan byggandet av nya polishus för hundratals miljoner kronor i stället för att anställa fler poliser.Den avsatte rikspolischefen arbetade för en nödvändig utveckling och effektivisering av brottsbekämpningen, men stötte på hårt motstånd. Den nya organiserade brottsligheten kräver nya centrala och länsöverskridande organisationer, vilket tydligen verkade hotande för konservativa revirhävdare på länsnivå.Förre justitieministern Thomas Bodströms agerande är beklämmande. Han såg sin chans att få lite publicitet och ge en politisk motståndare en känga och även få några popularitetspoäng av vänsterextremister i hans parti och bland vänsterpartiets kommunister, för vilka lag och ordning alltid varit skällsord.Den organiserade brottsligheten är att gratulera till den hjälp de fått genom detta motstånd mot en central, effektiv och länsgränsöverskridande brottsbekämpning. Att socialdemokrater och vänsterextremister när det kommer till kritan motarbetar polisen är tydligt sedan länge, men att nu en borgerlig regering låter sig pressas till detta är illavarslande.Det behövs förnyelse inom polisen även på länspolischefsnivå, vilket skandalen i Kalmar län visar, där nya polishus för hundratals miljoner kronor prioriterades framför att skapa fler polistjänster.
