Låt oss föräldrar bestämma vad som är bäst för barnen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vår son fullkomligt älskar sitt dagis. Där träffar han barn i samma ålder och det är helt fantastiskt att höra honom berätta om allt roligt som inträffat under dagen. På dagis får barnen inte bara en mycket bra social träning tillsammans med andra, verksamheten är också pedagogiskt inriktad och en hel del av det som barnen upplever på dagis har vi som föräldrar svårt att erbjuda våra barn. Visst skulle vi kunna skapa många roliga projekt hemma också, rent nöjsamma men också pedagogiska, men det blir aldrig samma sak som att göra det tillsammans med sina jämnåriga kamrater. De inte bara utför projekten, de delar varandras känslor och upplevelser vilket ger en förstärkt positiv effekt.
Just nu kan vi inte annat göra än att se negativa effekter av beslutet. Något man inte ska sticka under stol med är givetvis att det också handlar om den kvalitetstid som de föräldralediga får med den nya medlemmen i familjen. Visst blir allt så mycket enklare om det äldre barnet är på förskolan. Man kan ägna hela sin tid åt den yngre och sig själv.
När vår son sedan kommer hem från dagis har man vid dagens slut slagit många flugor i en smäll. Han har fått träffa sina kamrater genom lek och uttänkt pedagogik, mamman (oftast) och bebisen har fått kvalitetstid tillsammans utan stress, på eftermiddagen umgås man hela familjen tillsammans och hittar på roliga saker. Alla i familjen är nöjda och glada.
Tre timmar om dagen känns just nu helt galet. Alla som har barn mellan 3 och 5 år vet att morgonen inte är smärtfri, även när man är helt ensam med barnet. Här ska man nu stressa sig själv, det äldre barnet och även bebisen. Bor man lite längre ifrån har man knappt kommit hem förrän det är dags att ge sig i väg för att hämta sonen igen.
Han vet givetvis att han inte längre ska få vara med sina kamrater och i värsta fall har dagis planerat att göra något riktigt roligt som vår son inte får vara med på. Hans kamrater umgås som vanligt och i värsta fall glider han ifrån dem. Ju äldre de blir, desto mer sammansvetsade blir de och desto mer bildar de grupper och bestämmer själva vem de vill leka med. Vår son kan riskera att hamna vid sidan om utan att ha någon att leka med i grupperna.
Ett annat stort problem som uppkommer är i fall barnen på dagis är ute på någon utflykt på exempelvis förmiddagen. Ska vår son då inte få följa med på detta om de kommer tillbaka senare än hämtningstiden? Helt galet!
Många kan efter dessa rader då hävda att det finns ett enkelt recept för att slippa stressen. Ha båda barnen hemma. En sådan lösning är ett hån mot alla de förskolebarn som helt plötsligt ska hindras att träffa sina jämnåriga kamrater.
Givetvis finns det föräldrar som faktiskt valt det alternativet och då hoppas vi att dessa personer är nöjda och glada med sitt beslut och att inga andra yttre faktorer påverkat beslutet, såsom stress och eviga transporter mm.
De olika förskolorna fick i uppdrag av barn- och utbildningsnämnden att ge sin syn på de två olika alternativen. Svaren visades sig ha en uppdelning på 50-50. Man informerade dessutom att de allra flesta föräldrar själva ville ha möjligheten att välja alternativ.
Om man utgår från barnets bästa inom verksamheten, som förskolan ska göra, då är det för oss en gåta hur en sådan uppdelning av åsikter inom förskolan kan uppkomma.
Trots att man givetvis kunde gått på linjen att själva låta föräldrarna bestämma utifrån deras förutsättningar så valde kommunen givetvis det billigare alternativet. Det ser också bättre ut i statistiken att välja aktuellt alternativ. Ett "tretimmarsbarn" ser nämligen inte ut att generera lika stor beläggning på en avdelning.
Något annat som retar oss i denna fråga är de insändare som försöker få oss småbarnföräldrar att känna skuld för att vi vill erbjuda vårt barn möjlighet till att gå på dagis. Att vi som föräldrar bara vill gå hemma och vara barnfria utan att själva ta ansvar för uppfostran är helt absurd. Någon tidigare författare i ordet fritt sade det hela så bra. Hon menade att om vi föräldrar ville vara hemma, ligga på soffan och se på dokusåpor, då fanns det mor- och farföräldrar som mer än gärna löste det problemet åt oss.
Vi föräldrar vill våra barns bästa både när det gäller uppfostran från oss själva och även med den sociala biten vid umgänge med andra barn. Låt oss föräldrar till våra barn själva avgöra vad detta innebär.