Liten tuva ? kontra stort betongtorn
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man kommer att tänka på det gamla ordstävet: ?Liten tuva välter ofta stort lass?.
Var god lämna Tuvan i fred, affären är ju så gott som klar. Rikta i stället blicken mot det anskrämliga gamla sädesmagasinet vid Skeppsbrofjärden. Detta monument i betong utgör en förfärlig anblick av fulhet och starkt förfall. Detta intryck förstärkes av klotter och annan skadegörelse.
Byggnader av denna karaktär fanns i rikligt mått under de kommunistiska förtrycket i DDR. Där kämpar man hårdnackat, efter murens fall, att riva, restaurera och försköna sina stadsmiljöer. Jag kunde själv bevittna detta vid ett kort besök i Leipzig i medio av maj 2004.
Varje gång jag ser det höga förfallna grå silotornen i kvareter Magasinet associerar jag osökt till det forna DDR.
Det är för mig obegripligt att det tagit över tio år att besluta om dessa anskrämliga betongkolossars utplåning.
Enligt Charlotte Delaryds artikel om tornen i VT den 28/8 har Riksbyggen och kommunen grubblat sig gråhåriga hur man skall hantera detta ärenden. Men saknar en ?detaljplan&?
Jag tycker det stinker handlingsförlamning och beslutsvånda om dessa byggnaders öde.
Ärendet har varit aktuellt både under Anita Bohmans och Harald Hjalmarssons tid som kommunalråd.
Jag har för cirka tio år sedan det tvivelaktiga nöjet att se dessa gamla sädestorn från insidan. Jag deltog i inlastningen av Teaterskeppets rekvisita från pjäsen ?Från stockros till stupstock?. Kommunen upplät nådigt teatern att vinterförvara sina prylar i de grå tornen. Jag bevittnade en gräslig, smutsig miljö och annan orenlighet. Råttor löpte över golvet. En magnifik pissoir. Jag måste ju fråga mig om någon tjänsteman från Riksbyggen eller kommunen gjort ett studiebesök någon gång i denna kväljande miljö?
Vilken är miljö-och byggnadensnämndens attityd i detta ärende? Visst är det en sanitär olägenhet?
När man som turist eller annan främling kommer till Västervik, antingen man anländer via järnväg eller sjövägen per båt, är bland det första som möter ögat dessa betongruckel. Dom är synliga redan vid inseglingsfyrarna i Blockholmshålet.
Främmande seglare måste ju undra vad det är ? en cementfabrik eller ett klättertorn för staden ungdom? Det senare alternativet är ju trist faktum. När blir det någon som skadas allvarlig eller omkommer under lek i tornen?
Varför har inget konkret uträttats under detta decennium? Enligt Delaryds artikel saknar man ?detaljplan?. Byråkraterna flyr som vanligt upp på Bortförklaringsberget.
Mitt resoluta förslag är enkelt: riv hela skiten, oavsett vad marken skall användas till. I väntan på att höga vederbörande grubblat färdigt på sin ?plan?, kan ju vår eminente stadsträdgårdsmästare Dahlin fixa vackra blommor och några träd inom den blottlagda markytan. Kanske en minipark?
Med vänlig hälsning till alla beslutsfattiga potentater i Riksbyggen och i kommunen. En vädjan till Anita Bohman och Ingegerd Karlsson: ödsla ert verbala krut på betongtornet, men låt Tuvan varia i fred!