Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kära förtroendevalda beslutsfattare, det händer ibland att människan inte ser värdet av det hon har - förrän det är borta. Västervik har genom Visarkivet fått en nationell angelägenhet placerat mitt i knäet, ett nationellt behov som har skapat en mångfacetterad verksamhet som är vida känd. Här finns en omfattande service till forskare och allmänheten, till utbildningar, medier och företag. Och förutom att kompetens och tillit till god service gett en naturlig samlingsplats ger arkivet även möjlighet till omfattande utställnings- och programverksamhet för alla genrer och åldrar. Dessutom tillvaratas ständigt nya donationer från medmänniskor såsom du själv. Som representanter för den svenska visan vill vi därför belysa vikten av Visarkivets existens och påpeka dess unika verksamhet, nämligen att samla in, arkivera och tillgängliggöra den berättande/litterära visan. Ett visarkiv måste finnas och om det inte ska ligga i Västervik var ska det då ligga? Västervik ska istället för att låta verksamheten rinna ut i sanden ta vara på och vara stolt över den decentralisering som Visarkivet skapar, att kommunen besitter en välutnyttjad verksamhet som intresserar hela Sverige. Nu undrar vi hur förberedelserna inför en lokalpolitisk diskussion om Visarkivets vara eller icke vara har sett ut? Hur hanteras ärendet bland Västervik kommunalpolitiker? I den här diskussionen är det också viktigt att reda ut begreppen, att vara uppmärksam och inte blanda ihop Visarkivets verksamhet med det omtalade Visans Hus. Tänk om de gamla kvarteren i Klara bevarats, tagits omhand och varit möjliga att besöka i dag. Hade inte det varit underbart att få ta del av den tiden och den känsla som fanns där? Det som dock kan ge oss en bild av den är det som finns i den samling som ständigt växer sig större på Visarkivet, riv inte sönder det också.Slutligen vill vi återigen uppmana förtroendevalda beslutsfattare i Västervik att ta tillvara på Visarkivet och dess unika verksamhet, vi vill inte plötsligt en dag märka att båset är tomt...
