Mer skolidrott leder till ökad mobbning
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är väldigt lätt för idrottsstjärnor som Niklas Jihde, Susanna Kallur, Pernilla Wiberg och Niklas Kronwall att kräva regelbunden idrott eftersom de har haft rätt förutsättningar för att klara av skolidrotten som den är utformad i dag. Idrottsämnet i skolan handlar, liksom idrotten i stort, mycket om prestation och tävling. Alla elever har varken intresse eller förutsättningar att klara av detta, och det handlar nödvändigtvis inte om feta barn.
Skolidrotten är ofta en plats där elever utsätts för mobbning och de elever som är presterar mindre bra på idrotten hamnar utanför kompisgängen. De osynliga hierarkiska strukturer som finns på många skolor styrs till viss del av hur bra idrottare eleverna är. De duktiga fotbolls- och hockeyspelarna är populärast i skolan, oavsett hur de presterar i teoretiska ämnen eller hur bra kamrater de är. Det är åtminstone min personliga erfarenhet.
Det är rent av korkat att föreslå mer idrott utan att ha insikt i hur skolidrotten idag fungerar i praktiken. En sak är att konstatera ett samband mellan att röra på sig och minskad fetma samt ökad hälsa. Det kan jag inte ifrågasätta. Men det finns fler sätt att öka hälsan bland våra barn och unga, däribland att se över matvanor och förbättra samverkan mellan skola, sjukvård och idrottsrörelsen. Framför allt krävs ett nytt upplägg av idrottsämnet på skolorna så att prestationskraven försvinner. Först då kan skolidrotten passa alla.