Mera om Finlands jubileer 2007 och 2009
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inledningsvis vill jag rikta ett stort tack till Bertil för artikeln som borde klippas ut och hängas på anslagstavlan i köket vid telefonbordet. Några små tillrättalägganden av årtal och kompletteringar vågar jag kosta på mig
Under några dagar med början den 7 juli 1807 möttes Napoleon I och Rysslands tsar Alexander I i staden Tilsit (i dag Sovetsk) i Ostpreussen. Förhandlingarna skedde ombord på en pontonbåt i floden Njemen (Memel), där de båda härskarna slöt ett avtal och delade upp Europa i en östlig och en västlig intresseaffär (Jämför Molotov-Ribbentrop-linjen 1939 inför Andra världskriget). Det berättas att Preussens kung vankade av och an på stranden. Han fick inte vara med vid förhandlingsbordet. Han hade också all anledning att vara nervös, för Tilsitöverenskommelsen innebar att han miste halva sitt territorium. Detta blev även en av orsakerna till senare konflikter.
Napoleons krav på en kontinentalblockad var det centrala temat, där Alexander skulle sätta press på Sverige att medverka vid blockaden, vilket Gustav IV Adolf inte accepterade. Den 21 februari 1808 går den ryska vältränade hären över gränsen och redan efter två veckor har den finsk-svenska hären retirerat till trakten av Uleåborg. Den svenska hären har varken vapen eller ammunition så att det räcker till varje man. Det välbefästa och välbemannade Sveaborg står som en ensam ö i det av ryssarna ockuperade landet. Ryssarna har bränt Helsingfors och manskapets och officerarnas familjer har flytt längre in i landet. Isarna har lagt sig och Sandhamn är bemannat med rysk militär.
Kommendanten begär upprepade gånger stöd från moderlandet men Gustav IV Adolf vägrar envetet att bistå. Kapitulationsdatum utsättes till den 3 maj 1808. I Stockholm förstår man inte problemställningen. Året därpå, den 13 mars 1809, avsätts Gustav IV Adolf och fredsförhandlingarna kan börja. Den 21 mars 1809 drar sig ryssarna tillbaka från Åland.
De egentliga fredsförhandlingarna inleds den 14 augusti och avslutas den 17 september 1809. Freden slutes i Fredrikshamn och ratificeras.
Medan kriget således ännu pågår sammankallar den ryske tsaren Alexander I den erövrade finska rikshalvans ledande män till lantdag i Borgå den 28 mars 1809. I det välkända manifestet bekräftar han sitt löfte att bevara landets egna (svenska) lagar, religion, bondefrihet med mera "oförändrade, fasta och oförryckta i sin fulla kraft och upphöja Finland bland nationernas antal".
Härvid är att märka att Finland icke blev ett ryskt lydrike eller ockuperat av Ryssland, utan den ryska kejsarmaktens storfurstendöme där kejsaren blev Finlands storfurste med direkt förhandlingsrätt. Detta är också förklaringen till att Finland kunde proklamera sig självständigt den 6 december 1917 då den ryska kejsarmakten störtades i mars 1917 och Finland således blev utan överhet.
Man förstår att det är angeläget att om två år fira landets 200-åriga självständighet men i år dess 90-åriga tid som självständig republik. Att märka är även att Finland är det enda land av alla Rysslands/Sovjetunionens randstater som behållit sin självständighet obruten genom alla krig.
Och sist: Hur skulle det ha känts här i Sverige om järnridån blockerat Ålands hav och vattnena ända upp till Haparanda, "Checkpoint Haparanda"?
Källor: Torsten Ekman: Finska Gardet 2006, Ulf Sundberg: Svenska freder och stillestånd 2002, Google: Friede von Tilsit 2007.